Vampyrer, varulvar och...åååh, fjortis-suck

Wow, är helt upprymd av snygga killar och förälskelse..efter att ha sett New Moon med Åsa.

Det behövde jag!

Fick input till mitt projekt...det här med djur..kraftdjur.

Googlade lite och hittade jättefina sagor. Jag tänker att jag ska ge mig själv, min docka, kraftdjur, eller med liknande egenskaper.

Jag har precis börjat sniffa på det, men hittade nåt som heter (citerar wilkepidia nu)

fylgja (pluralis fylgjor), d v s följa (följeslagerska). De var i nordisk mytologi från början en individs alter ego, som kunde visa sig i djurgestalt. Senare beskrevs fylgjorna som en sorts kvinnliga andeväsen, som gav skydd åt individer eller ätter (då kallade fylgjukona).
När de som dött vandrat genom Helgrind och över floden Gjöll, har de nått fram till tinget där de ska få sin dom över sitt levende. De som levt ett gott, hederligt och hjälpsamt liv är värda salighet och får dricka den dryck som kallas krafternas dryck och är en blandning av safter ur de tre källorna Urds och Mimers källor och Hvergelmer. Efter att de druckit får deras kroppar åter livsvärme, deras tungor blir rörliga, deras levnadskraft höjs, deras styrka ökar och förlänar dem sorgeglömska, men utan att bortplåna kära minnen eller medföra glömska av det, som de kan erinra sig utan saknad eller ängslan. När de sedan lämnar tinget möts de av sina fylgjor för att ledsagas till "gudars gröna världar", över floden Leipt i underjordens lycksalighetsfält, där fylgjorna iordningställt sköna hem åt sina skyddslingar. Här möts de av redan döda fränder och vänner. Fylgjan leder sin skyddsling på glädjestigar genom fält, som »honungsskeppens (blommornas) hemstad». Här kan den som vill veta saker, som de som dött tidigare inte berättat, och söka och samtala med förfäder och urfäder och få sin släkts, ja forntidens alla märkligare öden berättade av dem, som upplevt det de berättar.
En människas fylgja uppenbarade sig i drömmar, men sades även kunna visa sig för en vaken människa. Om någons fylgja visade sig för personen var det ett varsel om personens död.
Då fylgjan gestaltar sig som ett djur, så dras många paralleller till jordens olika naturfolk, där man med i graven får ett djur som stått den döde nära och som vägvisare tros kunna vägleda den döde i dödsriket. Exempel på sådana djur är häst, svart ko och hund

Fint va!? Gillade det med att de får glömma allt dåligt och minnas allt gott.

So long!

och efter det seriösa och fina inlägget med tanten...

..kolla här då! Sökte på "doll eyes" för att kolla om jag kan hitta schyssta ögon att köpa till min docka nånstans.
Nä, men då hittade jag schyssta ögon man kan köpa om man vill se ut som en docka istället!? Vet inte om det är hemskt eller roligt, eller egentligen måste det ena inte utesluta det andra, tycker jag.

check this out

Dockor som terapi, tack Åsa..det var det här du menade va!?

På G...

I torsdags blev det roadtrip med Åsa till Borås textilmuseum och Astrid Sampe, Silja Puranen (fast det visste vi inte innan) och Barbie.

Astrid Sampe

Silja Puranen

Barbieutställningen var mer historiskt inspirerande. Jag har redan min docka...och den kommer inte vara särskilt Barbie-lik.

Den blev ju bränd, den sista, men va fan - det är ju jag med, tänkte jag. Sen kan man ju tycka att det är lite spännande med hur man framställer sig själv, ser på sig själv. Jag har fixat mer lera, ska göra mer huvuden. Eller ett till i alla fall.

Fan, varfölr är jag alltid ute i sista sekunden. Nu måste jag dra till skolan o sista mötet. Har läst lite, för det är oändligt, om gestaltterapi/psykologi...än så länge är jag mest förvirrad över namedropping och vad som va vad, men det kommer samla ihop sig. Skynda, skynda.

bye,bye

hm...

..before...

and after...

Man måste ju tänka med hår o lite färg i fejan, men ja, hon är ju bränd.

Tycker att det kanske inte va så farligt ändå, känner lite kärlek nu.

Kan inte bara slänga och göra ny.

Hon kan ju ha varit nånstans där det är svinkallt och fått frostskador...eller ja, bränt sig.

Ja, ja...har mer lera kvar.

Och imorrn bär det iväg till Borås och Barbieutställning!

godnatt

s

mittinatten

http://http://www.youtube.com/watch?v=Q95kX_EP2Nk

Det var bra idag med Tarja, tycker jag. Jag har klämt lite på min lerskalle och tänkt på mitt eget förhållande till bilder. För mig har det alltid, så långt jag minns, varit en berättelse bakom bilder. Alla bilder. Jag har minnen av att jag tänkte bort mig själv i anledningen till varför författaren till matteboken valt ankor i nån illustration. Jag trodde att alla tänkte så?! Inte av den anledningen att jag har hybris och tror att alla tänker som mig, utan av den anledningen att vi alla är lika. Vi är samma art. Utvecklas i samma rytm och bor i samma samhällsnorm. Alla i min närhet i alla fall. Mina tankar är många och tunga, men vill inte gärna bli till tangentbokstäver.
Jag ska klämma på skallen lite till och återkomma.

godnatt
s

kundvagnar till sandra

dammit!

Igår berättade en vän, som hjälpt mig fota och filma i kranen, att hon joggade (vem orkar jogga!?) förbi kranen häromdagen och flinade och tänkte "Där lämnade jag min oro! Fan, va gött o slippa!".

Hon var förresten den som filmade mig i kranen.

Vilket var första gången jag såg mig själv på film.

Det var en knepig upplevelse då min insida inte synkade med min utsida.

Har funderat en del på det där med hur man ser ut vs. hur man "ser in" och tänkte som nästa projekt utgå från ord som objektivitet, titta på utifrån och sånt...

Tänker göra en vodou-Sanna-docka och på så sätt lättare kunna se på mig själv utifrån.

Med vodou menar jag att stoppa den med magiska saker...goda och onda, så som det är i livet.

Det med vodou-dockor med nålar i är ju ett rent påhitt från Hollywood, de riktiga vodousnubbarna har lyckoamuletter som de stoppar med positiv kraft och bra örter...i ett gott och peppande syfte.

Har en inre bild om hur dockan ska se ut och hur jag ska göra, men det är ju inte helt enkelt att klämma fram sitt eget fejs i cenitlera!

Har funderat på andra material, bland annat alginat, men det visade sig vara snordyrt och lite osäkert om det skulle funka. Men jag utgår från cenitleran och provar mig fram...den verkar vara gjord för dockmakeri.

Vidare har jag läst..eller mest input har jag fått av att lyssna på radion och pratat med folk om objektivitet och ja, se sig själv utifrån och självperspektiv och hela den grejen. Och det känns lite som att normen ,eller i alla fall det efterstävnasvärda, är att ducka hela processen och hoppa direkt till se sig själv och hela grejen utifrån. Alla mänskliga känslor och behov ska bara inte finnas...annars är du svår och du blir bitter, egoistisk, självdestruktiv...och till slut galen.

Fan, jag har spelat Liar med Rollins band nu dygnet runt. Högt. Den musicerar hela känslan runt dessa tankar...heter det så!?

Det lutar mer och mer åt självinsikt, som grundord för dockan-projektet.

Och shit, då blir nästa stora grundord - existentialism - och då..oj, oj, då blir det Sartre, Kierkegaard och Nietzsche. Helvete också!

När vi i måndags pratade om alla fack man kan bli placerad i, mer eller mindre frivilligt, så slog det mig att det är tryggt att ha en plats. Det är ju att vi har så många möjligheter och alternativ som gör oss stressade och osäkra. Det handlar inte längre bara om överlevnad och fortplantning.

Crucified by wings heter en bild jag gjorde en gång. Ett porträtt av mig själv med vingar.

För vart fan ska man flyga då?! Var ska man börja? Möjligheterna är oändliga och när jag tänker på det så vill jag bara gräva ner mig under täcket och vara ifred.

Med alla möjligheter finns samhällets(?) krav på att du ska göra allt, eller i alla fall de "rätta" sakerna. Som till exempel att snabbt och kallt "gå vidare" vid en separation, välja en utbildning, bli nåt, res, läs, känn, upptäck, lev - fast var inte jobbig, var inte synligt påverkad och trasig - det är otäckt. Rakryggad, hård och kall - that´s the spirit!

I ett sånt klimat är det kanske inte så konstigt att den kriminella übermachomannen och gängtillhörighet blir en norm. Ett ideal och ett fack som är så passande för vad som förväntas av oss. Perfa!

Jag drar det kanske lite hårt nu, men det känns sant. Just nu.

Jag saknar att vara en stenålderskvinna vars främsta mål är att samla ätbara grejer från skogen och bära runt på barn. Tänk vilket befrielse att bara veta om det och det livet.

Inga självförverkligande kurser och karriärsmål - bara överleva, käka och ligga lite emellanåt, kanske kasta en sten i huvut på nån dum fan och sen bli uppäten av en björn.

Jag hade varit nöjd.

relfektion-schmeflektion

Början: När jag var liten var jag en iakttagare och hade som lek att klättra upp på vinden och sitta i vindsfönstret och titta ut över gårdens invånare. Man fick ett schysst perspektiv där uppifrån och såg vad som hände i varje skrymsle på gården. En del av leken gick ut på att, från mitt hemliga gömställe, kasta ner något och/eller vissla till eller skrika något och se vad som hände med människorna och hur de reagerade.
Det minnet låg som underlag för min första idé om projektet, där jag ville göra en koja för folks pubertala behov, på ett tak eller hög höjd.Det vill säga ett ställe där man får vara ifred, får plats och får möjlighet till utlopp av olika slag, för att sen få perspektiv och se på världen från ett nytt håll.
En kyrka kan vara en sådan plats, där den religiöse kan gråta, be, tänka, prata med någon, etc. Det saknas sådana platser för folk som inte tillhör någon särskild religion, tycker jag och jag hade/har ett behov av ett sånt ställe, då jag befann mig mitt i ett uppbrott från ett långt förhållande. Jag behövde gå vidare mot nya perspektiv och jag behövde göra något konkret för att lyckas med det.En ritual.En övergångs-ritual, från det gamla till det nya.

Besöken i Kranen:Jag hittade kranen, eller den hittade mig, när jag egentligen redan hade tänkt om och bestämt mig för att göra något enklare och mindre privat - kommunikationscentral i no-spacet mellan stuprör och husvägg.Men sen stod den bara där och var stor och fin. Och jag kunde inte göra annat än att välja den och det verkliga och det personliga.
De första mötena med kranen och de första bestigningarna av den (den är ca. 10 m hög) var otäcka. Det var länge sen jag klättrade i nånting och tydligen blir man höjdrädd om man inte håller sig ajour med höjder.

Men när man väl klättrat upp några gånger, så vågar man till slut titta ut..och ner...och då känns det rätt storslaget.

Nära "avslutet":I min ritual-jakt gick jag på vodou-utställning och letade information på nätet, biblioteket och i min bokhylla om riter och traditioner. Jag förstod att något måste offras, då offret är genomgående i de flesta ritualer jag läste om. Ett exempel kommer jag ihåg från en dokumentär för länge sen, om sorgprocessen hos kvinnor i en by i Burma. De rakade av sig håret när t.ex. någon dött och tills håret växte ut hade de sorg. Det var konkret för dem och för folk runt omkring. I armén rakar man också av sig håret , eller den "civila" och så blir man en soldat. I vodoukulturen använder man bland annat verkliga människokranium och bygger gudomar av. Det är ben och blod och verklighet. Det finns oändligt många olika tillvägagångssätt att utföra ritualer på och särskilt när man gör en egen.
Jag valde att göra en tavla till kranen. I första hand en hyllning till kranen så att den skulle vilja hjälpa mig, men även som en grund att fästa och gräva in det jag ville bli av med i.
Jag ville dessutom visa processen när tavlan växte fram, för att titta på de olika genomgångarna som passeras och för att tydliggöra dessa. Lite på grund av att det är spännande att titta på sin egen process konktret, men mest för att jag tycker det ser mysigt ut när det växer fram...som i sandmålning till exempel. Något som även känns väsentligt med att se sin process och också se saker målas över...är det förgängliga i det och i hela livet.
Att inse att allt är flytande och tillfälligt är en stor insikt!

Slutti: Redovisningen var ångestfylld, som vanligt, men jag blev förvånansvärt trevligt bemött! Jag hade försökt träna framför spegeln på vad som skulle sägas, men när jag väl stod där framme tappade jag det inövade, men blev räddad av mitt faktiska engagemang. Det fick mig att tro på mig själv lite mer än jag är van med och var beredd på.
Tack engagemang! Tack trevliga människor!

förkyld...igen!?

Har blivit mastodontförkyld..igen...antagligen av nervositet inför redovisningen och möjligtvis pga tvivelakigt umgänge. But the show must go on. Har redigerat varje liten bild för sig, det var en mental påfrestning och ska nu bara köra ihop allt till något funktionellt visbart.
So far so good:



Det känns som om vägen till hit också är en del av Kranens avslutsprocess. Och det känns som om det faktiskt hjälper...att lämna sin skit i Kranen och gå vidare utan. När man väl gjort sig klar, samlat ihop det man vill bli av med och tittar på det - då visar sig resten så logisk.
Men är ordentligt orolig nu...brukar inte ha feber och prickigt svalg.
Borde ha lämnat av sjukdomsskit i Kranen också...tänkte inte på det.
Help...

Vart kranen bor. Två, tre centimeter snett upp mot höger, från pilen, där är en liten mörk fyrkant med ett spröt på - det är Kranen.
Kranen har ingen egen adress.
Man måste leta lite. Som en del av riten.


Visa större karta'>http://
Visa större karta

03:31

En offertavla...kommer fram. Mitt i natten.

gvkfylnjknub

testing, testing..

...helvete...

Det blev inte som jag tänkte...MovieMaker läser inte mina tankar.

Panik.

Har ramlat ner i ett vodouhål av böcker och ideér och kanske ska jag stanna här.
Göra en hyllning till Kranen, som en offergåva.

Efter för mycket tid har det blivit en testfilm i alla fall.

Som inte går att lägga upp här!?

Va fan...

onsdag igen..

Dagens ord: Tydlighet.

Jag måste (jag HATAR ordet "måste") göra allt tydligare, presentera tydligt, prata tydligt, tänka tydligt. Jag trodde att jag var tydlig, men näe...inte ett dugg och inte nu heller, när det gått flera timmar och jag har börjat måla på min otydlighet. Inget är särskilt tydligt längre...kanske fick spontant dålig syn, vet inte!?

Kanske känner jag mer än jag tänker!?

Måste börja tänka.

Avslutsstället - Kranen - är en plats för livets magiska avgöranden och dit man går när man vill gå vidare. Den laddas med det du vill ladda den med, när du vågar dig upp i den. Den är smockad med olika sorters andar, energier, empirisk logik och allt människan besitter - så för varje individ som tar sig upp känner Kranen av vad som behövs.

Because - it's the Kran!!!

Var på vodou-utställning på Världskulturmuseét efter skolan idag. Det var spännande, fast det var idiotiska tanter där och störde. Sådana som tillhör någon slags självutnämnd kulturelit som pratar högt, så det ekar, om vad de kan och vet och vad de gjort och läst. Fy fan. Skulle velat ha gått till Annies no-space direkt och slängt ner dem i något kräkhål. Ingen skulle sakna dem.

Bestämmer mig i alla fall, i skrivande stund, att skita i all jävla ångest och köra på.

Jag vill måla min satans superkran och då gör jag det.

Vidare tänker jag ta kort medans jag gör det och eventuellt använda det till en animation. Det kan bli coolt och målande...

Slutprodukten ska bli som en altartavla eller votivgåva till kranen och dess magiska krafter.

Jag har förresten gamla vodoudockor som jag har gjort av cenitlera, människohår, målat med blod..stoppat med speciell salvia och andra örter och olika sorters stenar.

So don't mess with me! Ha!

Jag använde även mina för att skicka bra energi till vänner. Det funkar också.

Man ska leka...it´s just a ride....

onsdag med gruppen

Tack för uppackningen av ideér. Jag ska nog samla ihop mig och gå dit själv snart och göra avsked.

film de no-space

Duvorna

Det bor ju duvor i min kran. Vilket passar bättre än väntat. Duvan symboliserar å ena sidan det upphöjda, som fred och guds ande, men samtidigt likställs hon med smuts och smitta....det profana och det sakrala ihop - igen - som i min bildanalys!!

Det kommer tillbaka hela tiden, hela livet...wow...jag ser mönster!

inringningar

Här försöker jag tända eld runt om, men det brann inte...


Här är det ringar och inringat! Kolla den mystiska högst upp...det är lätt en spökring!



Ännu fler o ännu större ringar - nu kan ingen säga att min kran är oinringad!

på no-spacet mitt i natten...

kranens ögon


jag på väg

kranens altare

inuti, åt höger, kranens trådrullar

"manspaces"

http://www.youtube.com/watch?v=F7oT1gXo5eA

fler bilder bara

kranens kedjor



spakarna som styrde kranen en gång



en av duvorna som hänger i kranen




mina skosulor med Hokusai-inspirarad våg och vy ner i asfalten, från kranen.


mitt utvalda stuprör

förresten...

Jag var och ringade in, eller fotade in mitt stuprör.

Försökte fota själva spacet bara...men det är ju svårt.

Mellan väggen och stupröret..i luften.

Jag har även hängt i kranen och försökt göra den mindre skrämmande.

Tände doftljus och gav duvorna mat, men det var ändå läskigt.

Kranen är så jäkla otäck och ja, det är inte behagligt alls där.

Det är som ett spökställe, fast på riktigt.

Den senaste tiden på dygnet jag vågat mig dit är runt sex på kvällen...

precis när det börjar bli mörkt, fast fortfarande är ljust.

Men man ska ju utmana sina rädslor, så jag ska testa igen.

Är rädd att det är folk där när jag inte törs vara där.

Därför lämnade jag ljusen.

Ska kolla om de är kvar, eller om nåt hänt med dem.

Min senaste tanke är att ändå göra skräckkranen till ett ställe för initiationeriter.

Där man först och främst ska våga klättra upp, sen kanske stanna och möta sig själv och sina räslor och inre demoner.

Hittade lite spännande läsning här:http://http//www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_408185.svd

snor och slem

Nackspärren blev förkylning.
Kommer ingenstans, fysiskt, med no-spacet. I skallen är det action hela tiden, men får ingen ordning på allt. Vill mixa ihop allt.
Min koja, fast med kranens spakar och kranar och gadgets...instoppad bakom mitt stuprör. Funkar det kanske?
Jag gillade Miru Kims bilder jättemycket och där ser hon ibland väldigt liten ut, som en "tummelisa"i en jättevärld. Eller ja, nåt sagoväsen i alla fall. Ett instoppat sagoväsen i verkligheten.
Precis min känsla i no-space-projektet.


http://www.mirukim.com/nakedcityspleen/

Miru Kim, Naked City Spleen, Richmond, Philadelphia, 2008

Miru Kim, Naked City Spleen, Glenwood, Yonkers, 2008

leta no-space

Jag och en vän från klassen drog ner till rätt sida av hamnen (Hisingen!) och letade no-spaces. Hittade först en tjusig strandremsa med utsikt över "läppstiftet" och stan.

Sen hittade jag en koja, men mina ideér för koj-projektet är för köttiga och intima. Till ett annat projekt kanske.
















Här är en superfin gammal kran, som man kan använda också.

bättre sent än aldrig...

Nu har jag hittat till bloggen igen, tappade bort alla lösenord och sånt.

Så för att komma ikapp (!?) så lägger jag ut lite anteckningar från min bok...mycket läses i bilder och är fritt att tolka.

Det står bildanalys, men handlar om sokratiska samtal.. för att förvirra läsaren att tänka själv...

från Mattias english class..

Det här är ideér om mitt no-spaces, som är bakom och runt stuprör...

Gör nog en modell, eller ett collage.

Sen igår i Hammarkullen...

jobbiga påminnelser om verkligheten.

Hellre fly än illa fäkta, eller?!

Nä, man ska väl fäktas.

..second thoughts..igen..

...fan, Bozic har gjort riktigt coola grejer..och Nan Goldin med. Svårt. Svårt.

"Barrens of Suburbia" 2006

av Tiffany Bozic

"Nan Goldin 2" står det bara på den här bilden...

..men den är fin o tung.

grasshopper

En sammanfattning av veckan, antar jag förväntas..

I måndags hade vi Muminlektion med Tarja och hade vi inte behövt prata engelska, så hade jag tyckt intressanta och högljudda saker. Kanske tur att jag inte är snabb nog, i tanken, på engelska. Vi skulle i grupper tolka o pilla på/i Tove Janssons barnbilderbok "Den farliga resan" från 1977. Jag älskar att det inte är tillrättalagt och färdigt och tror att den förstårs av barn hur bra som helst, men inte nödvändigtvis på ett av vuxna, samhället o heteronormens exakta vis. Det va folk i klassen som ansåg att det inte var en barnbok för att den va "för svår", och liknande degraderande argument, för barn. Bullcrap!, säger jag...borde ha sagt det högre bara, för det är ju engelska.

Ja, sen var det eget arbete i tre dagar. Tänkte lägga all energi på Beas bildanalys, men har inte ens lyckats välja ETT verk. Har fått reducerat antalet till två i alla fall och väger mellan nåt av Tiffany Bozic eller Nan Goldins "Ulrika" från 1998.

Jag tror det lutar åt Nan Goldin...gillar det vackra/speciella/konstnärliga i verkligheten/vardagen. Allt och alla är konstnärer och konst. Oh yeah!



"Ulrika" 1998
av Nan Goldin

"Arch mother" 2003
av Tiffany Bozic

...over and out

s