relfektion-schmeflektion

Början: När jag var liten var jag en iakttagare och hade som lek att klättra upp på vinden och sitta i vindsfönstret och titta ut över gårdens invånare. Man fick ett schysst perspektiv där uppifrån och såg vad som hände i varje skrymsle på gården. En del av leken gick ut på att, från mitt hemliga gömställe, kasta ner något och/eller vissla till eller skrika något och se vad som hände med människorna och hur de reagerade.
Det minnet låg som underlag för min första idé om projektet, där jag ville göra en koja för folks pubertala behov, på ett tak eller hög höjd.Det vill säga ett ställe där man får vara ifred, får plats och får möjlighet till utlopp av olika slag, för att sen få perspektiv och se på världen från ett nytt håll.
En kyrka kan vara en sådan plats, där den religiöse kan gråta, be, tänka, prata med någon, etc. Det saknas sådana platser för folk som inte tillhör någon särskild religion, tycker jag och jag hade/har ett behov av ett sånt ställe, då jag befann mig mitt i ett uppbrott från ett långt förhållande. Jag behövde gå vidare mot nya perspektiv och jag behövde göra något konkret för att lyckas med det.En ritual.En övergångs-ritual, från det gamla till det nya.

Besöken i Kranen:Jag hittade kranen, eller den hittade mig, när jag egentligen redan hade tänkt om och bestämt mig för att göra något enklare och mindre privat - kommunikationscentral i no-spacet mellan stuprör och husvägg.Men sen stod den bara där och var stor och fin. Och jag kunde inte göra annat än att välja den och det verkliga och det personliga.
De första mötena med kranen och de första bestigningarna av den (den är ca. 10 m hög) var otäcka. Det var länge sen jag klättrade i nånting och tydligen blir man höjdrädd om man inte håller sig ajour med höjder.

Men när man väl klättrat upp några gånger, så vågar man till slut titta ut..och ner...och då känns det rätt storslaget.

Nära "avslutet":I min ritual-jakt gick jag på vodou-utställning och letade information på nätet, biblioteket och i min bokhylla om riter och traditioner. Jag förstod att något måste offras, då offret är genomgående i de flesta ritualer jag läste om. Ett exempel kommer jag ihåg från en dokumentär för länge sen, om sorgprocessen hos kvinnor i en by i Burma. De rakade av sig håret när t.ex. någon dött och tills håret växte ut hade de sorg. Det var konkret för dem och för folk runt omkring. I armén rakar man också av sig håret , eller den "civila" och så blir man en soldat. I vodoukulturen använder man bland annat verkliga människokranium och bygger gudomar av. Det är ben och blod och verklighet. Det finns oändligt många olika tillvägagångssätt att utföra ritualer på och särskilt när man gör en egen.
Jag valde att göra en tavla till kranen. I första hand en hyllning till kranen så att den skulle vilja hjälpa mig, men även som en grund att fästa och gräva in det jag ville bli av med i.
Jag ville dessutom visa processen när tavlan växte fram, för att titta på de olika genomgångarna som passeras och för att tydliggöra dessa. Lite på grund av att det är spännande att titta på sin egen process konktret, men mest för att jag tycker det ser mysigt ut när det växer fram...som i sandmålning till exempel. Något som även känns väsentligt med att se sin process och också se saker målas över...är det förgängliga i det och i hela livet.
Att inse att allt är flytande och tillfälligt är en stor insikt!

Slutti: Redovisningen var ångestfylld, som vanligt, men jag blev förvånansvärt trevligt bemött! Jag hade försökt träna framför spegeln på vad som skulle sägas, men när jag väl stod där framme tappade jag det inövade, men blev räddad av mitt faktiska engagemang. Det fick mig att tro på mig själv lite mer än jag är van med och var beredd på.
Tack engagemang! Tack trevliga människor!