dammit!

Igår berättade en vän, som hjälpt mig fota och filma i kranen, att hon joggade (vem orkar jogga!?) förbi kranen häromdagen och flinade och tänkte "Där lämnade jag min oro! Fan, va gött o slippa!".

Hon var förresten den som filmade mig i kranen.

Vilket var första gången jag såg mig själv på film.

Det var en knepig upplevelse då min insida inte synkade med min utsida.

Har funderat en del på det där med hur man ser ut vs. hur man "ser in" och tänkte som nästa projekt utgå från ord som objektivitet, titta på utifrån och sånt...

Tänker göra en vodou-Sanna-docka och på så sätt lättare kunna se på mig själv utifrån.

Med vodou menar jag att stoppa den med magiska saker...goda och onda, så som det är i livet.

Det med vodou-dockor med nålar i är ju ett rent påhitt från Hollywood, de riktiga vodousnubbarna har lyckoamuletter som de stoppar med positiv kraft och bra örter...i ett gott och peppande syfte.

Har en inre bild om hur dockan ska se ut och hur jag ska göra, men det är ju inte helt enkelt att klämma fram sitt eget fejs i cenitlera!

Har funderat på andra material, bland annat alginat, men det visade sig vara snordyrt och lite osäkert om det skulle funka. Men jag utgår från cenitleran och provar mig fram...den verkar vara gjord för dockmakeri.

Vidare har jag läst..eller mest input har jag fått av att lyssna på radion och pratat med folk om objektivitet och ja, se sig själv utifrån och självperspektiv och hela den grejen. Och det känns lite som att normen ,eller i alla fall det efterstävnasvärda, är att ducka hela processen och hoppa direkt till se sig själv och hela grejen utifrån. Alla mänskliga känslor och behov ska bara inte finnas...annars är du svår och du blir bitter, egoistisk, självdestruktiv...och till slut galen.

Fan, jag har spelat Liar med Rollins band nu dygnet runt. Högt. Den musicerar hela känslan runt dessa tankar...heter det så!?

Det lutar mer och mer åt självinsikt, som grundord för dockan-projektet.

Och shit, då blir nästa stora grundord - existentialism - och då..oj, oj, då blir det Sartre, Kierkegaard och Nietzsche. Helvete också!

När vi i måndags pratade om alla fack man kan bli placerad i, mer eller mindre frivilligt, så slog det mig att det är tryggt att ha en plats. Det är ju att vi har så många möjligheter och alternativ som gör oss stressade och osäkra. Det handlar inte längre bara om överlevnad och fortplantning.

Crucified by wings heter en bild jag gjorde en gång. Ett porträtt av mig själv med vingar.

För vart fan ska man flyga då?! Var ska man börja? Möjligheterna är oändliga och när jag tänker på det så vill jag bara gräva ner mig under täcket och vara ifred.

Med alla möjligheter finns samhällets(?) krav på att du ska göra allt, eller i alla fall de "rätta" sakerna. Som till exempel att snabbt och kallt "gå vidare" vid en separation, välja en utbildning, bli nåt, res, läs, känn, upptäck, lev - fast var inte jobbig, var inte synligt påverkad och trasig - det är otäckt. Rakryggad, hård och kall - that´s the spirit!

I ett sånt klimat är det kanske inte så konstigt att den kriminella übermachomannen och gängtillhörighet blir en norm. Ett ideal och ett fack som är så passande för vad som förväntas av oss. Perfa!

Jag drar det kanske lite hårt nu, men det känns sant. Just nu.

Jag saknar att vara en stenålderskvinna vars främsta mål är att samla ätbara grejer från skogen och bära runt på barn. Tänk vilket befrielse att bara veta om det och det livet.

Inga självförverkligande kurser och karriärsmål - bara överleva, käka och ligga lite emellanåt, kanske kasta en sten i huvut på nån dum fan och sen bli uppäten av en björn.

Jag hade varit nöjd.