the day before..and after

Hängningsdag idag...
När räven kom ut i verkligheten, utanför mitt dunkla och gulaktiga ljus, fick den andra färger. Och på väggen i glashuset - andra färger igen.
Annat. Allt blev annat.
Mina planer om att projektera filmen på rävluckans bredaste bräda, grusades redan på morgonen av trasiga och/eller försvunna projektorer.
Men jag blev inte ens orolig!?!
Det var en genomgående känsla om att allt kommer lösa sig hela dagen. Lånade i alla fall en laptop och började planera för alternativa lösningar.
Fick senare en ny idé och lånade en DVD-för-barn-i-bilar av en hjältinna som riskerade sin man och barns mentala hälsa för att hämta den.
Det var egentligen klockrent med en sådan på väggen bredvid räven, rätt storlek och lätt att montera.
Men när jag skulle gå för att konvertera filen till rätt form, satte jag på filmen i laptopen och lät den rulla...stannade kvar och kollade...på räven...och på filmen.
Och näe - det var fel!
Lät det vara kvar i alla fall, till den första granskaren, men det malde i bakhuvudet medans jag gick.
Det stämde inte.
Passade inte.
Kaka på kaka.
Fel, fel, fel.
Räven är min otid och mitt transitprojekt!
Filmen är i sig en tolkning av mitt transit, men räven är tolkningen - fast ännu mer.
Filmen är hur jag kom till min räv. Och det är en del av processen , men inte min slutsats.
Om vägen hit varit i lager, så är räven det djupaste och sannaste av dem.
Det mest komprimerade, där allt innefattas.
Min räv vet ju allt det där redan och en återupprepning känns som ett terroriserande överjag. En övertydlighet som inte ens är konkret tydlig, då det handlar om tolkning.
Det känns som att jag, om jag visar filmen med räven, omyndigförklarar både mig själv och betraktaren och tvingar på folk fyrkantiga stödhjul.


Jag blev helt lycklig när jag såg det! Och stolt!


...sen blev jag osäker.
Inte på vad jag ser och vill säga, men på hur man kommer bli bedömd. "Bara räven?".
Men jag tycker det är viktigt att man låter sig se nya saker, även om det skulle ha varit klart och efter planen.
Det är viktigt som fan att låta sig tro på vad man skapat och inte ursäkta sig, eller förklara sönder sig själv och/eller sina verk, oavsett om det handlar om konst eller bara en känsla eller åsikt.
Ja är ja och nej är nej.
Min räv är min otid.
Basta!

todelou

s