onsdag 31 mars 2010
tisdag 30 mars 2010
nr:sex. SÅR I NÄRBILD med förklarning...
Sår av "sanning" som jag tillfogat/tillfogar mig själv, via min tatueringsapparat + nålar och färg.
Den finns där för att inga osanningar ska kunna passera mina läppar.
Lite mer lek/magi till mitt liv.
Det läker dock så bra inuti munnen, så det läker bort hela tiden och jag får göra om.
Det är inte heller helt enkelt att tatuera sig själv inuti läppen, spegelvänt...dessutom gör det ont.
MEN - det är värt att göra sig påmind om sanningens värde och att inte vara rädd för den - trots att den ibland är svår och gör ont!
Ps. Jag heter ju Sanna av samma anledning,
så tänk på det alla blivande föräldrar/namngivare
- barnen blir det man döper dem till. Ds.
4 assajmäntet: köp tre saker och fota på farligt ställe..
...kan ju säga att jag fick slänga teet, innan jag hann smaka, men det luktade intressant. Äggen blev brunch och Historiatidningen kunde ändå läsas, men luktar skit.
måndag 29 mars 2010
assignment: skriv detaljerad livshistoria innan kl.15:00
del. 1
När jag var liten var jag stor och stark.
Well...jag föddes kl.15:14, den 1 juli 1977 på Falu lasarett, jag var 51 cm lång och vägde 3,580 gram. Detta vet jag för att mamma, som då hade planer på att bli en radikal syfröken, broderade in detta i grönt på en tavla, tillsammans med mitt namn och lila blommor. Mamma var nyss fyllda 20 år och pappa var 26. Jag växte upp på Källgatan i Borlänge, med gammelmormor och gammelmorfar som främsta barnvakter. Var särskilt nära min gammelmorfar, Ture. Han lärde mig att tälja och alla namn på växter och djur, som man behövde veta. Jag föjlde även med honom när han slaktade grisar ibland.
Mamma växte ifrån pappa och hela Dalarna, så vi drog till Örebro, när jag var i tre årsåldern. Hon gick på "Sopis" och utbildade sig till socionom. Jag gick på dagis och utbildades till samhällsmedborgare.
Vidare sen till Göteborg och Gamlestan, när jag var runt fem-sex år.
Genomgående för hela livet, men framförallt för första delen, är min misstro och rena hat till människoarten. Jag vet inte var det kom ifrån...media eller sunt förnuft. Vad jag vet är att jag var ett ensamt barn. Självvalt, tyckte jag, men då jag inte vuxit upp med syskon eller fler än en förälder, kan ju det ha påverkat oxå. Oavsett utvecklade jag ett människohat i väldigt tidig ålder. Jag drog till skogs och ville inte umgås med några människor, bara djur. Jag har fortfarande känslan kvar och jag har fortfarande förståelse för den, även om mina perspektiv är något breddade nu..förhoppningsvis. Jag kommer ihåg att jag hade tunga argument i jäkligt unga år, vi snackar 4-6 års ålder, där jag bara genom att hänvisa till vuxenvärldens krig, miljöförstöring , djurförsök och utrotning, etc, hade grunden som ingen av mina nära vuxna kunde motargumentera, så att jag köpte det. Mitt livsmål på den här tiden var att komma på nåt som utplånade mänskligheten och lät jorden läka och växa utan oss. Jag ansåg även att människan som art inte kunde göra annat än det vidriga den gjorde, för det var det mänskliga beteendet. Precis som att rovdjur äter andra djur, fast det ser hemskt ut. Allt var alltid inklusive mig själv, har aldrig gillat idén med mig själv som människa...
Nåväl, det återkommer vi till senare i livet.
När jag kom till Gamlestan och så småningom började i Gamlestadsskolan(helvetesjävlapisspruttskitskola), började min medborgarutbildning på allvar. I Gamlstadsskolan lärde jag mig att avsky kunskap och att det som räknas är det yttre. "Lär dig spelen", skrek varenda korridor och trappsteg. Och det gjorde jag. Jag visste ju redan hur människoarten fungerade, jag var ju en sån..eller är ju fortfarande. Så mina resterande år i grundskolan gick ut på att iaktta, härma och gömma. Iaktta spelen och härma dessa så långt min heder och stolthet klarade och gömma min insida. Samtidigt växte jag ju och spelen växlade upp mot det vuxna...dit vi alla var på väg. Jag hade ju varit motståndare mot vuxenvärlden så länge jag kunde minnas och antagligen ännu längre, så även den processen blev en kamp. Vet inte om jag nånsin kommer sälla mig till den världen, så som den presenterades när man var barn.
Samtidigt som detta krig från-barn-till-vuxen utspelades, så var det mor-och-dotter-krig hemma. Det hör väl oxå till i växandet, så det är ju inget märkvärdigt.
Men puberteten härjades av krig. Så var det.
Mamma som var lika ensam som mig i kriget, tog sina egna livserfarenheter (hon var/är en hästtjej) till hjälp och köpte en häst som skulle uppfostra mig istället, eller oxå..tillsammans med henne. Miszick. En brun vacker arabvalack som var brottades med sina inre spöken (precis som hon!?)...och fortfarande är. Min och mammas relation förvandlades till en hästrelaterad relation. Allt gick via hästarna och jag borstade så mycket på Miszick att han blev tunnhårig.
När jag var 15 år var jag och mamma på biltur och svängde in vid ett stall, lite på måfå. Vi hade aldrig varit där innan, mamma ville titta på ett sto till sig själv, fast bara för fantasin, då några såna pengar inte fanns. Det var ett avlångt stall. Som sagt första gången vi var där och utan att låta någon eller något ta min uppmärksamhet gick jag rakt igenom stallet och fram till boxen längst bak. Där var Ruzcnik. Där snackar vi otid och magi.
Nu fäller jag livshistorians första och antagligen enda tår, för det mötet har varit mest betydelsefyllt av alla.
Till saken hör att min mamma inte är en välbärgad kvinna, men en envis och seg jäkel med höga krav på att göra det hon bestämt sig för...oftast med sig själv som insats.
Ruzcnik var min själs vän. Mamma såg det, stall- och hästägarna såg det. Det var så.
Och ödet såg det och gav min pappa en lotterivinst på 100000 kr, i princip samma dag jag träffat Ruzcnik, så pappa köpte honom och saken var biff.
Min pappa förresten...han är närvarande i sin frånvaro i mitt liv. Han har aldrig varit med på en skolavslutning eller nåt sånt där, han glömmer oftast min födelsedag, men det är mest mamma som stör sig på det. Han har nog med sitt dåliga samvete som det är. Han har på senaste tid i princip identifierat sig med det fullständigt. Inte bara dåligt samvete, utan andra besvikelser som livet gett honom...eller som han väljer att fokusera på. Jag tror att hans problem, tillsammans med mångas, grundas i en konflikträdsla och/eller rädslan att möta sig själv.
Man börjar med att tycka det är jobbigt att bråka och stå för det man tycker och vill, så man duckar det genom att kanske gå runt problemet, ljuga, supa bort det jobbiga, sysselsätta sig så man är för trött för att ta i tag i nåt, etc...tills det har gått så långt att såren är djupa som avgrunder och man hamnat i ett missbruk...oavsett om det handlar om ett drogmissbruk eller ett livsstilsmissbruk.
Well, det är min tolkning och jag kommer aldrig våga bli så rädd för mig själv, konfliker eller sanningar.
Min pappa är oxå av magisk kvalite, han ringer när jag gått sönder eller nåt hänt, utan att någon vet, bara jag.Och han gör det på rent infall och känsla.
En gång räddade han mig från döden på samma känsla. Jag hade lekt i ett sandtag i skogen och ramlat ner till armhålorna i ett hål. Jag var sex år och tänkte att det var väl lika bra att dö här i skogen, när man ändå bara kommer bli en större och mer äckligt vuxen människa.
Då dök han upp från ingenstansoch lyfte upp mig ur hålet!
Han kan än idag inte säga vad det var som fick honom att rusa rakt in i skogen och hitta mig.
Jag skrek ju inte ens. Det var coolt.
Tillbaka till Ruzcnik.
Jag fick honom av pappa, när jag var 15 år och pappa vunnit pengar.
Han var och är en speciell häst. Han var klapphingst när vi köpte honom, vilket betyder att bara ena testikeln ramlat ner. Han ägare hade inte varit så intresserade, så han hade mest stått i en box och fått avgöra huruvida stona var brunstiga eller inte. Fatta frustrerande! Stå och känna ligglukter så du blir tokig, sen får du aldrig ligga, inte ens springa av dig utomhus...bara stå i en cementkub...föralltid. Så när han kom till oss, så var han lite ovan med livet. Han visste inte hur man galopperade rakt fram till exempel, utan kunde bara gå i en cirkel, för det va så han hade motionerats innan...runt, runt i en cirkel.
Men vi upptäckte livet ihop, Ruzcnik och jag. Vi blev en helig allians.
Samtidigt hände andra grejer.
Typ mer krig, sexualitet och kärlek.
del.2 Kärleken...och vad som blev
När jag var 14 år hade jag träffat min första kärlek, jag visste det redan då, men vi blev inte ihop förrens senare. Vi träffades på Masthuggets gatukök där han jobbade och vi lyssnade på Radioheads "Creep". Det mötet blev en bild och en känsla, som jag höll i mig i genom nästkommande krig och fasansfulla upplevelser.
Jag rymde hemifrån efter nian, då mammakriget blev för svårt. Ångesten över att jag lämnade Ruzcnik är omöjlig att formulera och sätta ord på. Jag lämnade honom inte hur som helst, mamma var ju och är en hästtjej och hade ju någonstans ett vuxet ansvar. Hon var väl egentligen den som var mest intresserad och hade Miszick som sin häst, de var nog varandras från början oxå.
Ruzcnik och jag hade en helig allians, vi hade inget behov av att rida omkring...vi kunde gå promenader och rida lite om det var läge.
Han är inte min häst - han är min vän.
Men det gick bara inte att vara kvar hos mamma, kände jag. Så jag drog. Det enda stället som jag kunde tänka mig att fly till var tillbaka till Dalarna.
Så jag gick upp tidigt en morgon och tog första bussen mot Borlänge.
Där bosatte jag mig hos min mormor och började en intensiv period av gräns- och livstestande. Jag tatuerade mig hemma hos en 18 årig drugdealer av rang och testade diverse droger och sällskap.
Inget farligt hände. Jag tyckte det var mest kul och spännande. Men när skolorna började, så försvann mina vänner och började gymnasiet. Det blev trist och jag hoppade på gymnasiet i Borlänge, Hagagymnasiet, efter några veckor. Det var inte min grej, skolan hade gjort sitt svarta avtryck för länge sen och inget hade hänt som förändrade det. Det handlade fortfarande om det yttre. Att böga med makten, som jag skulle formularat det idag. Jag kommer ihåg att jag skrev samma poäng på ett samhällsprov som en annan i min klass, men jag fick 2:a och hon 4:a. Jag var svår kanske, jag kommer inte ihåg varför eller om jag fick nåt svar på varför.
I alla fall slutade jag skolan efter några veckor, kanske en månad.
Jag drog hem för att hälsa på Ruzcnik. Och vännerna i Gamlestan, för jag hade två sådana, som jag räknar. Det busiga livstestandet fortsatte och jag fixade falskleg och började gå ut lite mer avancerat i Göteborg. Mitt favvoställe var Kompaniet.
Vet inte om man ska säga allt, men samtidigt bör man ju inte undvika väsentliga saker som påverkat en.
När jag var 16 år hängde jag med en 11 år äldre stalltjej ut på Fars Hatt i Kungälv.
Jag vill inte gå in på detaljer,för det skrämmer och skadar, men efter den kvällen var jag våldtäktsdrabbad. "Drabbad" istället för "offer", för det är mer sant. Jag är inget offer.
Min människosyn hade bevisat sig själv och min kropp var använd och äcklig.
Här fäller jag min andra tår, för det fina och oförstörda som torterades till döds den natten och inte kom tillbaka mer.
Jag höll kvar i bilden och känslan av "Creep" i Masthuggstorgets gatukök och fortsatte mitt livstestande, något mer destruktivt. Den första kärleken passerade regelbundet mitt liv och Kompaniet och vi blev "vi" på Götaälvsbron en vårnatt, året när jag skulle fylla 18 år. Det var som all första kärlek, antar jag, omtumlande och stark. Jag gick på gymnasiet, igen, och hade egen lägenhet i Biskopsgården. Jag tog foton på honom och framkallade i skolans källare. Och gick sen och tjatade in honom på Västsvenska modellagenturen, som låg vid Heden. Sen gick det rätt fort...han drog till London och New York och blev fotomodell, jag blev kvar.
Jag var förkrossad och lämnad. Lämnad för det ytligaste möjliga, men samtidigt på eget bevåg, eller vad man ska säga.
Efter att ha fått hjärtat krossat, så blev inriktningen av mitt festande och härjande mer fokuserat och målinriktat. Jag hade en heartbreaking-period, där jag gick in för att krossa de som visade intresse för mig. Det låter ju bakvänt, men jag tänkte att de som blir intresserade av min kropp, förtjänar att dö känslomässigt.På grund av det som min kropp stod för, för mig, så var alla som intresserade sig för den våldtäktsmän och/eller ljugande svin (som min första kärlek tycktes i mina ögon). Jag var duktig. Hade mest killkompisar på den här tiden och de varnade sina medbröder för mig, om de hann.
Mamma och jag fortsatte kriga och gör än, men krigsstrategin varierar.
Ruzcnik lever än och är min närmsta vän, men mamma tar hand om honom och sina tre andra hästar (där Miszick även ingår).
del.3 Vuxen?
Jaha, sen efter en ganska lång period av att krossa män och festa hårt, började jag på Kvinnofolkhögskolan. Jag hade tidigare gått på Komvux, i första hand för att försörja mig. Tyvärr var det så, jag hatade skolan och allt vad den stod för, men man fick CSN och det var ju bra. På Kvinnofolkhögskolan träffade jag nya människor att fortsätt festa med, fast med en ny vinkel. Att krossa män hade spelat ut sin roll och jag hade kanske hämnats klart. Men utelivet och festandet var fortfarande avgörande.
Damn, nu är det en halvtimma kvar tills jag måste dra.
Under den här tiden var jag bästis med en kille som höll på med Shootfighting. Det är som föregångaren till MMA, kan man väl säga. En kampsport, i alla fall.
Jag var med på några tävlingar och kollade och fick upp ögonen för en kille som på alla sätt var min motsats. Han var oförstörd och allt det jag inte var. Han blev min andra kärlek i livet och det förhållandet tog slut nu, förra sommaren, efter 10 år.
Vad som nu blir av livet vet jag inte.
Är fortfarande lite skakad av uppbrottet, som inte var av särskilt trevlig karaktär.
Man kan lätt säga att min människosyn från unga år, återigen bevisade sig själv.
Men - jag kan säga att jag blivit stor!
Absolut inte vuxen, på det sätt "vuxen" presenterades när jag var liten...som sviniga, egoistiska, kortsynta, gråbruna, torrskallar som gick omkring och missade hela livet - med vilje!
Näe, jag har blivit stor inuti och växer hela tiden.
Tyvärr växer jag jäkligt ordentligt och bra, när jag göds med helveteslivsskiterfarenheter.
Men det är väl så med andra växter oxå, att de växer bäst när man häller gödsel på dem...dvs skit!
Det var mitt liv på tid.
Nu måste jag rusa.
god baj
s.
När jag var liten var jag stor och stark.
Well...jag föddes kl.15:14, den 1 juli 1977 på Falu lasarett, jag var 51 cm lång och vägde 3,580 gram. Detta vet jag för att mamma, som då hade planer på att bli en radikal syfröken, broderade in detta i grönt på en tavla, tillsammans med mitt namn och lila blommor. Mamma var nyss fyllda 20 år och pappa var 26. Jag växte upp på Källgatan i Borlänge, med gammelmormor och gammelmorfar som främsta barnvakter. Var särskilt nära min gammelmorfar, Ture. Han lärde mig att tälja och alla namn på växter och djur, som man behövde veta. Jag föjlde även med honom när han slaktade grisar ibland.
Mamma växte ifrån pappa och hela Dalarna, så vi drog till Örebro, när jag var i tre årsåldern. Hon gick på "Sopis" och utbildade sig till socionom. Jag gick på dagis och utbildades till samhällsmedborgare.
Vidare sen till Göteborg och Gamlestan, när jag var runt fem-sex år.
Genomgående för hela livet, men framförallt för första delen, är min misstro och rena hat till människoarten. Jag vet inte var det kom ifrån...media eller sunt förnuft. Vad jag vet är att jag var ett ensamt barn. Självvalt, tyckte jag, men då jag inte vuxit upp med syskon eller fler än en förälder, kan ju det ha påverkat oxå. Oavsett utvecklade jag ett människohat i väldigt tidig ålder. Jag drog till skogs och ville inte umgås med några människor, bara djur. Jag har fortfarande känslan kvar och jag har fortfarande förståelse för den, även om mina perspektiv är något breddade nu..förhoppningsvis. Jag kommer ihåg att jag hade tunga argument i jäkligt unga år, vi snackar 4-6 års ålder, där jag bara genom att hänvisa till vuxenvärldens krig, miljöförstöring , djurförsök och utrotning, etc, hade grunden som ingen av mina nära vuxna kunde motargumentera, så att jag köpte det. Mitt livsmål på den här tiden var att komma på nåt som utplånade mänskligheten och lät jorden läka och växa utan oss. Jag ansåg även att människan som art inte kunde göra annat än det vidriga den gjorde, för det var det mänskliga beteendet. Precis som att rovdjur äter andra djur, fast det ser hemskt ut. Allt var alltid inklusive mig själv, har aldrig gillat idén med mig själv som människa...
Nåväl, det återkommer vi till senare i livet.
När jag kom till Gamlestan och så småningom började i Gamlestadsskolan(helvetesjävlapisspruttskitskola), började min medborgarutbildning på allvar. I Gamlstadsskolan lärde jag mig att avsky kunskap och att det som räknas är det yttre. "Lär dig spelen", skrek varenda korridor och trappsteg. Och det gjorde jag. Jag visste ju redan hur människoarten fungerade, jag var ju en sån..eller är ju fortfarande. Så mina resterande år i grundskolan gick ut på att iaktta, härma och gömma. Iaktta spelen och härma dessa så långt min heder och stolthet klarade och gömma min insida. Samtidigt växte jag ju och spelen växlade upp mot det vuxna...dit vi alla var på väg. Jag hade ju varit motståndare mot vuxenvärlden så länge jag kunde minnas och antagligen ännu längre, så även den processen blev en kamp. Vet inte om jag nånsin kommer sälla mig till den världen, så som den presenterades när man var barn.
Samtidigt som detta krig från-barn-till-vuxen utspelades, så var det mor-och-dotter-krig hemma. Det hör väl oxå till i växandet, så det är ju inget märkvärdigt.
Men puberteten härjades av krig. Så var det.
Mamma som var lika ensam som mig i kriget, tog sina egna livserfarenheter (hon var/är en hästtjej) till hjälp och köpte en häst som skulle uppfostra mig istället, eller oxå..tillsammans med henne. Miszick. En brun vacker arabvalack som var brottades med sina inre spöken (precis som hon!?)...och fortfarande är. Min och mammas relation förvandlades till en hästrelaterad relation. Allt gick via hästarna och jag borstade så mycket på Miszick att han blev tunnhårig.
När jag var 15 år var jag och mamma på biltur och svängde in vid ett stall, lite på måfå. Vi hade aldrig varit där innan, mamma ville titta på ett sto till sig själv, fast bara för fantasin, då några såna pengar inte fanns. Det var ett avlångt stall. Som sagt första gången vi var där och utan att låta någon eller något ta min uppmärksamhet gick jag rakt igenom stallet och fram till boxen längst bak. Där var Ruzcnik. Där snackar vi otid och magi.
Nu fäller jag livshistorians första och antagligen enda tår, för det mötet har varit mest betydelsefyllt av alla.
Till saken hör att min mamma inte är en välbärgad kvinna, men en envis och seg jäkel med höga krav på att göra det hon bestämt sig för...oftast med sig själv som insats.
Ruzcnik var min själs vän. Mamma såg det, stall- och hästägarna såg det. Det var så.
Och ödet såg det och gav min pappa en lotterivinst på 100000 kr, i princip samma dag jag träffat Ruzcnik, så pappa köpte honom och saken var biff.
Min pappa förresten...han är närvarande i sin frånvaro i mitt liv. Han har aldrig varit med på en skolavslutning eller nåt sånt där, han glömmer oftast min födelsedag, men det är mest mamma som stör sig på det. Han har nog med sitt dåliga samvete som det är. Han har på senaste tid i princip identifierat sig med det fullständigt. Inte bara dåligt samvete, utan andra besvikelser som livet gett honom...eller som han väljer att fokusera på. Jag tror att hans problem, tillsammans med mångas, grundas i en konflikträdsla och/eller rädslan att möta sig själv.
Man börjar med att tycka det är jobbigt att bråka och stå för det man tycker och vill, så man duckar det genom att kanske gå runt problemet, ljuga, supa bort det jobbiga, sysselsätta sig så man är för trött för att ta i tag i nåt, etc...tills det har gått så långt att såren är djupa som avgrunder och man hamnat i ett missbruk...oavsett om det handlar om ett drogmissbruk eller ett livsstilsmissbruk.
Well, det är min tolkning och jag kommer aldrig våga bli så rädd för mig själv, konfliker eller sanningar.
Min pappa är oxå av magisk kvalite, han ringer när jag gått sönder eller nåt hänt, utan att någon vet, bara jag.Och han gör det på rent infall och känsla.
En gång räddade han mig från döden på samma känsla. Jag hade lekt i ett sandtag i skogen och ramlat ner till armhålorna i ett hål. Jag var sex år och tänkte att det var väl lika bra att dö här i skogen, när man ändå bara kommer bli en större och mer äckligt vuxen människa.
Då dök han upp från ingenstansoch lyfte upp mig ur hålet!
Han kan än idag inte säga vad det var som fick honom att rusa rakt in i skogen och hitta mig.
Jag skrek ju inte ens. Det var coolt.
Tillbaka till Ruzcnik.
Jag fick honom av pappa, när jag var 15 år och pappa vunnit pengar.
Han var och är en speciell häst. Han var klapphingst när vi köpte honom, vilket betyder att bara ena testikeln ramlat ner. Han ägare hade inte varit så intresserade, så han hade mest stått i en box och fått avgöra huruvida stona var brunstiga eller inte. Fatta frustrerande! Stå och känna ligglukter så du blir tokig, sen får du aldrig ligga, inte ens springa av dig utomhus...bara stå i en cementkub...föralltid. Så när han kom till oss, så var han lite ovan med livet. Han visste inte hur man galopperade rakt fram till exempel, utan kunde bara gå i en cirkel, för det va så han hade motionerats innan...runt, runt i en cirkel.
Men vi upptäckte livet ihop, Ruzcnik och jag. Vi blev en helig allians.
Samtidigt hände andra grejer.
Typ mer krig, sexualitet och kärlek.
del.2 Kärleken...och vad som blev
När jag var 14 år hade jag träffat min första kärlek, jag visste det redan då, men vi blev inte ihop förrens senare. Vi träffades på Masthuggets gatukök där han jobbade och vi lyssnade på Radioheads "Creep". Det mötet blev en bild och en känsla, som jag höll i mig i genom nästkommande krig och fasansfulla upplevelser.
Jag rymde hemifrån efter nian, då mammakriget blev för svårt. Ångesten över att jag lämnade Ruzcnik är omöjlig att formulera och sätta ord på. Jag lämnade honom inte hur som helst, mamma var ju och är en hästtjej och hade ju någonstans ett vuxet ansvar. Hon var väl egentligen den som var mest intresserad och hade Miszick som sin häst, de var nog varandras från början oxå.
Ruzcnik och jag hade en helig allians, vi hade inget behov av att rida omkring...vi kunde gå promenader och rida lite om det var läge.
Han är inte min häst - han är min vän.
Men det gick bara inte att vara kvar hos mamma, kände jag. Så jag drog. Det enda stället som jag kunde tänka mig att fly till var tillbaka till Dalarna.
Så jag gick upp tidigt en morgon och tog första bussen mot Borlänge.
Där bosatte jag mig hos min mormor och började en intensiv period av gräns- och livstestande. Jag tatuerade mig hemma hos en 18 årig drugdealer av rang och testade diverse droger och sällskap.
Inget farligt hände. Jag tyckte det var mest kul och spännande. Men när skolorna började, så försvann mina vänner och började gymnasiet. Det blev trist och jag hoppade på gymnasiet i Borlänge, Hagagymnasiet, efter några veckor. Det var inte min grej, skolan hade gjort sitt svarta avtryck för länge sen och inget hade hänt som förändrade det. Det handlade fortfarande om det yttre. Att böga med makten, som jag skulle formularat det idag. Jag kommer ihåg att jag skrev samma poäng på ett samhällsprov som en annan i min klass, men jag fick 2:a och hon 4:a. Jag var svår kanske, jag kommer inte ihåg varför eller om jag fick nåt svar på varför.
I alla fall slutade jag skolan efter några veckor, kanske en månad.
Jag drog hem för att hälsa på Ruzcnik. Och vännerna i Gamlestan, för jag hade två sådana, som jag räknar. Det busiga livstestandet fortsatte och jag fixade falskleg och började gå ut lite mer avancerat i Göteborg. Mitt favvoställe var Kompaniet.
Vet inte om man ska säga allt, men samtidigt bör man ju inte undvika väsentliga saker som påverkat en.
När jag var 16 år hängde jag med en 11 år äldre stalltjej ut på Fars Hatt i Kungälv.
Jag vill inte gå in på detaljer,för det skrämmer och skadar, men efter den kvällen var jag våldtäktsdrabbad. "Drabbad" istället för "offer", för det är mer sant. Jag är inget offer.
Min människosyn hade bevisat sig själv och min kropp var använd och äcklig.
Här fäller jag min andra tår, för det fina och oförstörda som torterades till döds den natten och inte kom tillbaka mer.
Jag höll kvar i bilden och känslan av "Creep" i Masthuggstorgets gatukök och fortsatte mitt livstestande, något mer destruktivt. Den första kärleken passerade regelbundet mitt liv och Kompaniet och vi blev "vi" på Götaälvsbron en vårnatt, året när jag skulle fylla 18 år. Det var som all första kärlek, antar jag, omtumlande och stark. Jag gick på gymnasiet, igen, och hade egen lägenhet i Biskopsgården. Jag tog foton på honom och framkallade i skolans källare. Och gick sen och tjatade in honom på Västsvenska modellagenturen, som låg vid Heden. Sen gick det rätt fort...han drog till London och New York och blev fotomodell, jag blev kvar.
Jag var förkrossad och lämnad. Lämnad för det ytligaste möjliga, men samtidigt på eget bevåg, eller vad man ska säga.
Efter att ha fått hjärtat krossat, så blev inriktningen av mitt festande och härjande mer fokuserat och målinriktat. Jag hade en heartbreaking-period, där jag gick in för att krossa de som visade intresse för mig. Det låter ju bakvänt, men jag tänkte att de som blir intresserade av min kropp, förtjänar att dö känslomässigt.På grund av det som min kropp stod för, för mig, så var alla som intresserade sig för den våldtäktsmän och/eller ljugande svin (som min första kärlek tycktes i mina ögon). Jag var duktig. Hade mest killkompisar på den här tiden och de varnade sina medbröder för mig, om de hann.
Mamma och jag fortsatte kriga och gör än, men krigsstrategin varierar.
Ruzcnik lever än och är min närmsta vän, men mamma tar hand om honom och sina tre andra hästar (där Miszick även ingår).
del.3 Vuxen?
Jaha, sen efter en ganska lång period av att krossa män och festa hårt, började jag på Kvinnofolkhögskolan. Jag hade tidigare gått på Komvux, i första hand för att försörja mig. Tyvärr var det så, jag hatade skolan och allt vad den stod för, men man fick CSN och det var ju bra. På Kvinnofolkhögskolan träffade jag nya människor att fortsätt festa med, fast med en ny vinkel. Att krossa män hade spelat ut sin roll och jag hade kanske hämnats klart. Men utelivet och festandet var fortfarande avgörande.
Damn, nu är det en halvtimma kvar tills jag måste dra.
Under den här tiden var jag bästis med en kille som höll på med Shootfighting. Det är som föregångaren till MMA, kan man väl säga. En kampsport, i alla fall.
Jag var med på några tävlingar och kollade och fick upp ögonen för en kille som på alla sätt var min motsats. Han var oförstörd och allt det jag inte var. Han blev min andra kärlek i livet och det förhållandet tog slut nu, förra sommaren, efter 10 år.
Vad som nu blir av livet vet jag inte.
Är fortfarande lite skakad av uppbrottet, som inte var av särskilt trevlig karaktär.
Man kan lätt säga att min människosyn från unga år, återigen bevisade sig själv.
Men - jag kan säga att jag blivit stor!
Absolut inte vuxen, på det sätt "vuxen" presenterades när jag var liten...som sviniga, egoistiska, kortsynta, gråbruna, torrskallar som gick omkring och missade hela livet - med vilje!
Näe, jag har blivit stor inuti och växer hela tiden.
Tyvärr växer jag jäkligt ordentligt och bra, när jag göds med helveteslivsskiterfarenheter.
Men det är väl så med andra växter oxå, att de växer bäst när man häller gödsel på dem...dvs skit!
Det var mitt liv på tid.
Nu måste jag rusa.
god baj
s.
torsdag 25 mars 2010
the day before..and after
Hängningsdag idag...
När räven kom ut i verkligheten, utanför mitt dunkla och gulaktiga ljus, fick den andra färger. Och på väggen i glashuset - andra färger igen.
Annat. Allt blev annat.
Mina planer om att projektera filmen på rävluckans bredaste bräda, grusades redan på morgonen av trasiga och/eller försvunna projektorer.
Men jag blev inte ens orolig!?!
Det var en genomgående känsla om att allt kommer lösa sig hela dagen. Lånade i alla fall en laptop och började planera för alternativa lösningar.
Fick senare en ny idé och lånade en DVD-för-barn-i-bilar av en hjältinna som riskerade sin man och barns mentala hälsa för att hämta den.
Det var egentligen klockrent med en sådan på väggen bredvid räven, rätt storlek och lätt att montera.
Men när jag skulle gå för att konvertera filen till rätt form, satte jag på filmen i laptopen och lät den rulla...stannade kvar och kollade...på räven...och på filmen.
Och näe - det var fel!
Lät det vara kvar i alla fall, till den första granskaren, men det malde i bakhuvudet medans jag gick.
Det stämde inte.
Passade inte.
Kaka på kaka.
Fel, fel, fel.
Räven är min otid och mitt transitprojekt!
Filmen är i sig en tolkning av mitt transit, men räven är tolkningen - fast ännu mer.
Filmen är hur jag kom till min räv. Och det är en del av processen , men inte min slutsats.
Om vägen hit varit i lager, så är räven det djupaste och sannaste av dem.
Det mest komprimerade, där allt innefattas.
Min räv vet ju allt det där redan och en återupprepning känns som ett terroriserande överjag. En övertydlighet som inte ens är konkret tydlig, då det handlar om tolkning.
Det känns som att jag, om jag visar filmen med räven, omyndigförklarar både mig själv och betraktaren och tvingar på folk fyrkantiga stödhjul.
Jag blev helt lycklig när jag såg det! Och stolt!
...sen blev jag osäker.
Inte på vad jag ser och vill säga, men på hur man kommer bli bedömd. "Bara räven?".
Men jag tycker det är viktigt att man låter sig se nya saker, även om det skulle ha varit klart och efter planen.
Det är viktigt som fan att låta sig tro på vad man skapat och inte ursäkta sig, eller förklara sönder sig själv och/eller sina verk, oavsett om det handlar om konst eller bara en känsla eller åsikt.
Ja är ja och nej är nej.
Min räv är min otid.
Basta!
När räven kom ut i verkligheten, utanför mitt dunkla och gulaktiga ljus, fick den andra färger. Och på väggen i glashuset - andra färger igen.
Annat. Allt blev annat.
Mina planer om att projektera filmen på rävluckans bredaste bräda, grusades redan på morgonen av trasiga och/eller försvunna projektorer.
Men jag blev inte ens orolig!?!
Det var en genomgående känsla om att allt kommer lösa sig hela dagen. Lånade i alla fall en laptop och började planera för alternativa lösningar.
Fick senare en ny idé och lånade en DVD-för-barn-i-bilar av en hjältinna som riskerade sin man och barns mentala hälsa för att hämta den.
Det var egentligen klockrent med en sådan på väggen bredvid räven, rätt storlek och lätt att montera.
Men när jag skulle gå för att konvertera filen till rätt form, satte jag på filmen i laptopen och lät den rulla...stannade kvar och kollade...på räven...och på filmen.
Och näe - det var fel!
Lät det vara kvar i alla fall, till den första granskaren, men det malde i bakhuvudet medans jag gick.
Det stämde inte.
Passade inte.
Kaka på kaka.
Fel, fel, fel.
Räven är min otid och mitt transitprojekt!
Filmen är i sig en tolkning av mitt transit, men räven är tolkningen - fast ännu mer.
Filmen är hur jag kom till min räv. Och det är en del av processen , men inte min slutsats.
Om vägen hit varit i lager, så är räven det djupaste och sannaste av dem.
Det mest komprimerade, där allt innefattas.
Min räv vet ju allt det där redan och en återupprepning känns som ett terroriserande överjag. En övertydlighet som inte ens är konkret tydlig, då det handlar om tolkning.
Det känns som att jag, om jag visar filmen med räven, omyndigförklarar både mig själv och betraktaren och tvingar på folk fyrkantiga stödhjul.
Jag blev helt lycklig när jag såg det! Och stolt!
...sen blev jag osäker.
Inte på vad jag ser och vill säga, men på hur man kommer bli bedömd. "Bara räven?".
Men jag tycker det är viktigt att man låter sig se nya saker, även om det skulle ha varit klart och efter planen.
Det är viktigt som fan att låta sig tro på vad man skapat och inte ursäkta sig, eller förklara sönder sig själv och/eller sina verk, oavsett om det handlar om konst eller bara en känsla eller åsikt.
Ja är ja och nej är nej.
Min räv är min otid.
Basta!
todelou
s
onsdag 24 mars 2010
Den måste få vara vild och ifred..
...jag har kommit på att den måste
skyddas. Det är viktigt när man dealar med sitt inre. Viktigt att hitta det, våga titta på det, visa det, men även viktigt som fan att man är rädd om det!
Jag lät det komma några fler djur i smygblyerts, fast även de var rävar, kanske samma räv. Allt blir rävar helt plötsligt!? Gick ut i skogen för att kanske få prata med räven in person, men istället hittade jag en lucka. En rävlucka. Den var perfekt! Perfekt som förstärkning åt min mening, att man måste titta noga och bakom det yttre, men den funkar även som skydd för min räv.
Kanske kan den oxå tolkas som bur, men den tolkningen öppnar upp för ytterligare spännande tankar på varför de inre rävarna måste vara i bur, eller om de måste det...eller vad som händer annars...!?
Min räv måste vara bakom sin lucka i alla fall. Man måste öppna luckor, glänta på främmande dörrar, kika igenom små hål för att få en glimt av den.
Otis och Gaia (katterna som jag bor med) följde med mig på rävjakten och Otis morrade ogillande på rävluckan. Gaia sa ingenting. Det kan ju varit någon annan hankatt som pissat på den, men jag känner ingen sån lukt. Vad tror ni han ville säga?
Det har varit en jäkla tur det här som började med transit och slutade med heliga och hemliga rävar. Jag var helt i limbo i starten och började med att filma 6:ans spårvagnsresa runt...från stan tillbaka till stan och vidare, via Gamlestan, Kortedala och runt Korsvägen och Sahlgrenska och ner över Linné och Järntorget och sen hem till Hising-island. Det tog runt tre-fyra timmar. Tre-fyra timmars filmande i fönstret. Både på utsidan, men lika mycket på fönstrets reflekterande människor inuti vagnen. Deras vardag, eller ovardag..inte vet jag egentligen.
Men redan där var jag inne på det inre i det yttre. Utan att jag visste det.
Vidare filmade jag vardagens prat som jag var med om. Fikor. Hemma och ute på cafeér. Man blir lätttillgängligare på film, känns det som. Vardagen blir glittrigare när man ser den på en skärm. Är man så förstörd (och i så fall av vad..."media" brukar man ju skrika, men är det så enkelt?!) att livet inte märks eller räknas, om det inte syns och man kan titta på det utifrån?
Där återkom mitt inre sanna i det yttre, igen. Utan att jag fortfarande såg det.
Transit är väl sträckan/tiden/vägen från A till B, right? Det var mitt utgångsläge i alla fall.
Och i så fall är transit oxå resan från liv till död, om man vill. Och det gör ju transit till livets resa.
Livetsresa låter större och mäktigare än vardag. Men det är samma sak.
Det är det jag vill visa.
Det mäktiga och stora i vår vardag, som är livet.
För mig blev det en räv.
over and out
sannamittinatten
tisdag 23 mars 2010
räven kommer.
Den är fortfarande så skygg...snälla ge mig nån input...några ideér...jag har för lite och för mycket i skallen på samma gång! Svart bakgrund? Var tycker du att filmen ska projekteras? Får andra djur vara med , eller förstör det? Det känns som det kommer växa ut varelser ur kroppen på honom/henne/mig?...ur ryggen..och benen känns som grodben...får jag lyssna på alla djur och varelser eller blir det för plottrigt? Jag behöver en personlig assistent...eller nån klasskamrats tankar! Vad ser du? Vad känner du?
Snälla tyck något!!!
sov gott alla som sysslar med sånt!
övertrötta kramar och
hysteriska djurtjut från mig
lördag 20 mars 2010
onsdag 17 mars 2010
måndag 15 mars 2010
otid i natten
ok. jag har inte formulerat så mycket med bokstäver. ska sakterligen, men definitivt, börja göra det. min otid är den tid som av samhället och det yttre inte räknas, den oproduktiva tiden. eller den räknas om man gör nåt produktivt av den, kanske. om man gör den säljbar. det tänker jag inte göra, men jag vill påminna om den, visa på att den finns - och räknas. det är den som annars kanske definieras av "tiden stannade", av de där stunderna som man minns genom hela livet. jag har inga sådana minnen av människor. inte för att jag inte träffat/träffar fantastiska personer, utan för att människor kontrollerar sina möten och sin miljö. kanske inte allt på samma gång, alla gånger, men vi är manipulativa (utan värdering) och kan påverka vad som sker med språk och kommunikation..kontroll. mina otids-moments sker (so far) tillsammans med vilda djur...av oss okontrollerade. och kanske inte riktigt tillsammans, mer som om jag får en glimt av något som en gång var en naturlig del av mig. något jag tillhörde och förstod. inte för att jag har varit ett vilt djur till formen, utan för att jag, människa, har tillhört deras vilda okontrollerade-av-samhället-och-det-yttres värld en gång. när jag var ett barn.innan jag började skolan och innan jag började indoktrineras i människospelen, i könsroller, i klasser och i allt som tillhör det yttre och det som räknas.
när det fanns magi. på riktigt. när magin VAR det riktiga - naturen och det vilda.
efter indokrtineringen lärde man sig att bädda in sitt djur i olika skepnader, ljuga och anpassa sig. sträva efter ytan och akta sig för det verkliga.
jag har en hyfsat konturrik räv i mitt huvud, som jag ska försöka övertala att komma ner på min duk. den bor i kärnan av mitt minne, där inget av det yttre kommit åt än, men den mår nog bra av att komma ut och se sig omkring. titta in i andras kärnminnen och kanske locka fram en polare eller två.
jag vet inte om jag egentligen vågar riskera den, men ingen inre kärnräv vill ju dö en fegis, så vi testar.
over & out för nu
imorrn nackdoktor och förhoppningsvis tunga inspirerande värktabletter
fridens liljor
s
när det fanns magi. på riktigt. när magin VAR det riktiga - naturen och det vilda.
efter indokrtineringen lärde man sig att bädda in sitt djur i olika skepnader, ljuga och anpassa sig. sträva efter ytan och akta sig för det verkliga.
jag har en hyfsat konturrik räv i mitt huvud, som jag ska försöka övertala att komma ner på min duk. den bor i kärnan av mitt minne, där inget av det yttre kommit åt än, men den mår nog bra av att komma ut och se sig omkring. titta in i andras kärnminnen och kanske locka fram en polare eller två.
jag vet inte om jag egentligen vågar riskera den, men ingen inre kärnräv vill ju dö en fegis, så vi testar.
over & out för nu
imorrn nackdoktor och förhoppningsvis tunga inspirerande värktabletter
fridens liljor
s
tisdag 2 mars 2010
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)