fan

Nu har jag varit sur och trött på mina kroppar, kön och gender-navelsåderi! Det kändes för enkelt och för PK(politiskt korrekt), särskilt nu i dessa HBT-festivaldagar.
Problemet är att man inte får göra, må, vara hur man vill -utan måste fackindelas hårt och bestämt. Och jag blev trött på att gå med på det och visa upp - ytterligare - ett pedagogiskt verktyg för alternativt tänkande, eller freaking vanlig, redig hyfs och ödmjukhet..och empati! Mina kroppar i filt, som man kan sätta delar på hur man vill, kändes hetronormäckliga och jag blev knottrig på hela kroppen (sant!) av irritation över mitt simpla tänk.
Men sen, nu nyss, kom jag på att jag måste utgå från vad som är och inte vad som borde vara. Det kan man ju bara sträva efter. Det som borde vara, alltså.
Jag, tillsammans med de flesta, är ju påverkade, uppfostrade, märkta, färgade, etc av vårt samhälle och dess olika mönster. Så är det ju. Det vore ju ljug att påstå nåt annat.
Sen kan man vilja ändra och tycka och greja åt alla håll, men utgångsläget måste ändå vara satt och grundat.
Och det kom jag på nu och därför tänker jag titta på mina filtkroppsdelar med lite mer förståelse o kärlek från nu.
Jag såg en rolig glaskonstnärinna på TV härom dagen, Åsa Jungnelius. Hon gör ju både roligt och vackert av kön. Och med glas, vilket crazy material! Helt kallt, fast varmt och mjukt fast hårt och vasst fast lent...skört fast starkt. Vackert! Blir glad!