dammit!

Igår berättade en vän, som hjälpt mig fota och filma i kranen, att hon joggade (vem orkar jogga!?) förbi kranen häromdagen och flinade och tänkte "Där lämnade jag min oro! Fan, va gött o slippa!".

Hon var förresten den som filmade mig i kranen.

Vilket var första gången jag såg mig själv på film.

Det var en knepig upplevelse då min insida inte synkade med min utsida.

Har funderat en del på det där med hur man ser ut vs. hur man "ser in" och tänkte som nästa projekt utgå från ord som objektivitet, titta på utifrån och sånt...

Tänker göra en vodou-Sanna-docka och på så sätt lättare kunna se på mig själv utifrån.

Med vodou menar jag att stoppa den med magiska saker...goda och onda, så som det är i livet.

Det med vodou-dockor med nålar i är ju ett rent påhitt från Hollywood, de riktiga vodousnubbarna har lyckoamuletter som de stoppar med positiv kraft och bra örter...i ett gott och peppande syfte.

Har en inre bild om hur dockan ska se ut och hur jag ska göra, men det är ju inte helt enkelt att klämma fram sitt eget fejs i cenitlera!

Har funderat på andra material, bland annat alginat, men det visade sig vara snordyrt och lite osäkert om det skulle funka. Men jag utgår från cenitleran och provar mig fram...den verkar vara gjord för dockmakeri.

Vidare har jag läst..eller mest input har jag fått av att lyssna på radion och pratat med folk om objektivitet och ja, se sig själv utifrån och självperspektiv och hela den grejen. Och det känns lite som att normen ,eller i alla fall det efterstävnasvärda, är att ducka hela processen och hoppa direkt till se sig själv och hela grejen utifrån. Alla mänskliga känslor och behov ska bara inte finnas...annars är du svår och du blir bitter, egoistisk, självdestruktiv...och till slut galen.

Fan, jag har spelat Liar med Rollins band nu dygnet runt. Högt. Den musicerar hela känslan runt dessa tankar...heter det så!?

Det lutar mer och mer åt självinsikt, som grundord för dockan-projektet.

Och shit, då blir nästa stora grundord - existentialism - och då..oj, oj, då blir det Sartre, Kierkegaard och Nietzsche. Helvete också!

När vi i måndags pratade om alla fack man kan bli placerad i, mer eller mindre frivilligt, så slog det mig att det är tryggt att ha en plats. Det är ju att vi har så många möjligheter och alternativ som gör oss stressade och osäkra. Det handlar inte längre bara om överlevnad och fortplantning.

Crucified by wings heter en bild jag gjorde en gång. Ett porträtt av mig själv med vingar.

För vart fan ska man flyga då?! Var ska man börja? Möjligheterna är oändliga och när jag tänker på det så vill jag bara gräva ner mig under täcket och vara ifred.

Med alla möjligheter finns samhällets(?) krav på att du ska göra allt, eller i alla fall de "rätta" sakerna. Som till exempel att snabbt och kallt "gå vidare" vid en separation, välja en utbildning, bli nåt, res, läs, känn, upptäck, lev - fast var inte jobbig, var inte synligt påverkad och trasig - det är otäckt. Rakryggad, hård och kall - that´s the spirit!

I ett sånt klimat är det kanske inte så konstigt att den kriminella übermachomannen och gängtillhörighet blir en norm. Ett ideal och ett fack som är så passande för vad som förväntas av oss. Perfa!

Jag drar det kanske lite hårt nu, men det känns sant. Just nu.

Jag saknar att vara en stenålderskvinna vars främsta mål är att samla ätbara grejer från skogen och bära runt på barn. Tänk vilket befrielse att bara veta om det och det livet.

Inga självförverkligande kurser och karriärsmål - bara överleva, käka och ligga lite emellanåt, kanske kasta en sten i huvut på nån dum fan och sen bli uppäten av en björn.

Jag hade varit nöjd.

relfektion-schmeflektion

Början: När jag var liten var jag en iakttagare och hade som lek att klättra upp på vinden och sitta i vindsfönstret och titta ut över gårdens invånare. Man fick ett schysst perspektiv där uppifrån och såg vad som hände i varje skrymsle på gården. En del av leken gick ut på att, från mitt hemliga gömställe, kasta ner något och/eller vissla till eller skrika något och se vad som hände med människorna och hur de reagerade.
Det minnet låg som underlag för min första idé om projektet, där jag ville göra en koja för folks pubertala behov, på ett tak eller hög höjd.Det vill säga ett ställe där man får vara ifred, får plats och får möjlighet till utlopp av olika slag, för att sen få perspektiv och se på världen från ett nytt håll.
En kyrka kan vara en sådan plats, där den religiöse kan gråta, be, tänka, prata med någon, etc. Det saknas sådana platser för folk som inte tillhör någon särskild religion, tycker jag och jag hade/har ett behov av ett sånt ställe, då jag befann mig mitt i ett uppbrott från ett långt förhållande. Jag behövde gå vidare mot nya perspektiv och jag behövde göra något konkret för att lyckas med det.En ritual.En övergångs-ritual, från det gamla till det nya.

Besöken i Kranen:Jag hittade kranen, eller den hittade mig, när jag egentligen redan hade tänkt om och bestämt mig för att göra något enklare och mindre privat - kommunikationscentral i no-spacet mellan stuprör och husvägg.Men sen stod den bara där och var stor och fin. Och jag kunde inte göra annat än att välja den och det verkliga och det personliga.
De första mötena med kranen och de första bestigningarna av den (den är ca. 10 m hög) var otäcka. Det var länge sen jag klättrade i nånting och tydligen blir man höjdrädd om man inte håller sig ajour med höjder.

Men när man väl klättrat upp några gånger, så vågar man till slut titta ut..och ner...och då känns det rätt storslaget.

Nära "avslutet":I min ritual-jakt gick jag på vodou-utställning och letade information på nätet, biblioteket och i min bokhylla om riter och traditioner. Jag förstod att något måste offras, då offret är genomgående i de flesta ritualer jag läste om. Ett exempel kommer jag ihåg från en dokumentär för länge sen, om sorgprocessen hos kvinnor i en by i Burma. De rakade av sig håret när t.ex. någon dött och tills håret växte ut hade de sorg. Det var konkret för dem och för folk runt omkring. I armén rakar man också av sig håret , eller den "civila" och så blir man en soldat. I vodoukulturen använder man bland annat verkliga människokranium och bygger gudomar av. Det är ben och blod och verklighet. Det finns oändligt många olika tillvägagångssätt att utföra ritualer på och särskilt när man gör en egen.
Jag valde att göra en tavla till kranen. I första hand en hyllning till kranen så att den skulle vilja hjälpa mig, men även som en grund att fästa och gräva in det jag ville bli av med i.
Jag ville dessutom visa processen när tavlan växte fram, för att titta på de olika genomgångarna som passeras och för att tydliggöra dessa. Lite på grund av att det är spännande att titta på sin egen process konktret, men mest för att jag tycker det ser mysigt ut när det växer fram...som i sandmålning till exempel. Något som även känns väsentligt med att se sin process och också se saker målas över...är det förgängliga i det och i hela livet.
Att inse att allt är flytande och tillfälligt är en stor insikt!

Slutti: Redovisningen var ångestfylld, som vanligt, men jag blev förvånansvärt trevligt bemött! Jag hade försökt träna framför spegeln på vad som skulle sägas, men när jag väl stod där framme tappade jag det inövade, men blev räddad av mitt faktiska engagemang. Det fick mig att tro på mig själv lite mer än jag är van med och var beredd på.
Tack engagemang! Tack trevliga människor!

förkyld...igen!?

Har blivit mastodontförkyld..igen...antagligen av nervositet inför redovisningen och möjligtvis pga tvivelakigt umgänge. But the show must go on. Har redigerat varje liten bild för sig, det var en mental påfrestning och ska nu bara köra ihop allt till något funktionellt visbart.
So far so good:



Det känns som om vägen till hit också är en del av Kranens avslutsprocess. Och det känns som om det faktiskt hjälper...att lämna sin skit i Kranen och gå vidare utan. När man väl gjort sig klar, samlat ihop det man vill bli av med och tittar på det - då visar sig resten så logisk.
Men är ordentligt orolig nu...brukar inte ha feber och prickigt svalg.
Borde ha lämnat av sjukdomsskit i Kranen också...tänkte inte på det.
Help...