Mune Jiller

Målat i två dygn

2010-06-03T10:43:00.002+02:00

..på väg nu. Vet inte vart jag är eller vad som blev. Utan sömn blir livet annolunda. Får se vad folk ser. Jag har grus i ögonen, ser inte klart. Vackert väder o varma tankar i hjärtat.

asså...

2010-06-01T08:25:00.012+02:00

...det jag tänker på runt konsekvensprojektet...är att hela den här perioden har varit en utvecklingsprocess som börjar med kranen och passerar dockan o räven och som avslutas i min kvinnotribute. Det senaste året har inneburit många förändingar, nya perspektiv och utveckling - hardcore. Vad som varit den röda tråden och vad som nu faller på plats är mina relationer med tjejer i min omgivning.
En separation för ett år sen, som satte allt jag trodde på ur spel, har nånstans blivit ett pånyttfödande...av mig själv.
Alla dessa invanda mönster och rutiner..och samhällsbilder av "hur det ska vara" som man kan fastna i totalt, som jag var fast i totalt, har jag kommit ur fullständigt. Och detta pga kvinnor i min närhet. Vänner. Förälskelser.
Det berättas och lärs in hur man ska bete sig, hur man ska spela spelen, ända sen man kommer ut. Både för killar o tjejer. Men jag har haft mest utbyte av kvinnor och därför fokuserar jag på kvinnor. Och jag är kvinna.
I min process från seperationen till nu har det florerat betydelsefulla kvinnor runt omkring. Alla olika och med olika perspektiv på livet, tillvaron och kärlek.
Och det har varit och är spännande, ibland frustrerande, att se våra invanda betendemönster leva, frodas och förändras.
Jag har en vän som ser ut som en Barbiedocka, men låter som en lastbilschaufförs-sjörövare. Hon är så vacker och klok, men hela hennes varelse är krökt under normens kvinnoidealsok. Det finns många av den sorten. Kvinnor som vet o kan så mycket, men kröker sig och flexar ihop sig så de passar mallen perfekt. Jag är oxå en sån, men numera iaf medveten om mitt mallande på ett nytt sätt.
Man ska vara vacker och kåt, men inte slampig eller brötig. Det finns massa saker, allt är sagt skrivet, filmatiserat och genomgånget miljoner gånger, men jag vill ändå göra en till genomgång. Fast på mitt sätt då.
Jag har skippat djuren nu, tror jag.
Men jag slet ut hennes hjärta, som man gör när man älskar någon, och stoppade in en liten fågel istället. Nåt sött, trevligt och fritt, istället för det blodiga, jobbiga hjärtat med sina krav.
Så som jag och de kvinnor jag haft med på vägen gjort och gör.
Sliter ut våra hjärtan och erbjuder dem till någon, eller bara sliter ut det och gömmer det för att hellre bara ha fågeln och det lätta kvar.
Min kvinna har det i handen. Vilket gör henne sårbar, köttig och öppen.
Hon ser farlig, mystisk, kåt, sjuk och nöjd ut och hennes kropp är inbjudande och stark.
Vet inte vem hon är, om hon är jag eller en blandning av mina förälskelser och vänner, eller bara en bild.
Jag har målat med allt material jag haft, dels av ekonomiska skäl, men mest för att få in vardag och verklighet. Hon har legat på golvet, blivit dammsugen och trampad på. Men vi har iakttagit varandra och vuxit fram båda två. Hon har nog varit här längre än jag trott. Och väntat.

Så - ett tydliggörande - kvinnors list, visdom, styrka och passion har påverkat min livsutveckling och mitt pånyttfödda jag. Jag, där jag är nu i livet, är en kvinnokonsekvens.
Alltså - gör jag en tribute till kvinnan.
Tack.

2010-05-30T17:01:00.005+02:00

Jag tänker för mycket. Min kvinna växer fram o blir ny hela tiden. Men jag tänker för mycket...eller för osamlat. Vill ha in så mycket. Hela idén är så stor. Jag vill skapa en kvinna som visar allt -ALLT - ...det urtida, det manipulativa, det passionerade, det djuriska, det moderliga, det fromma, det köttiga, det livsfarliga, historien, framtiden - allt.

Och fan att man ska gripas av geniala ideér i sista sekund, men bättre sent än aldrig!

Har slitit ut duken o färgen börjar gå sönder här o där, för mkt lager o ändringar. Men hon kommer.

Jag vill ha in mina djur oxå, som är som hon, eller som symboliska delar av henne. De där djuren som jag berättade om en gång, när jag gjorde dockan.

Var på Stadsbiblioteket häromdan o hittade HDKelevers verk.

En tjej, Ellinor Augustini, hade gjort "Fittos".

Samma som fallos fast med fittor.

Fint.

Egentligen letade jag efter vardagskvinnobilder, med vanliga tjejer...

Hittade bland annat Nan Goldins Casta Diva grid 1981-1993, som jag gillade.

Jag är ute efter det där urtida mystiska mörka...fast det som man kan hitta hos alla om man lägger lite tid o engagemang. Det sakrala i det profana. Igen. Jag är alltid ute efter det.

jobbar

2010-05-26T12:42:00.003+02:00

..det är svårt. Jag blir inte nöjd. Jag blir otippat generad. Men I´m on a mission.

Cut the crap

2010-05-20T14:48:00.003+02:00

Mitt projekt kommer handla om kärlek. Konsekvensens gudmoder.
Det ska heta "Tjejer är farliga grejer"..som det känns just nu och vara en tribute/varning till kvinnan! För mig handlar det inte så mycket om sexuell läggning, utan mer att jag är kvinna och är förtrollad av kvinnor just nu. De/hon/jag/idén känns urtida och fantastiskt.
Så blir det!

Nya tag

2010-05-19T12:35:00.002+02:00

Jag har låtit livet komma emellan. Det är inte proffissionellt. Jag är vad jag är. Köttig. Jag hatar mina kroppar, men jag går på dem igen. Hela min tillvaro är konsekvenser som jag kunde göra köttiga projekt av. Real arty. Men allt slutar o börjar med kroppar. Ursprungsläget är kött. Köttets lustar. Köttets behov. Köttets ljug.
Kärlek.

http://www.youtube.com/watch?v=rc4eYOhNnU8

Sista projektet på HDK blir det svåraste och jävligaste jag gjort.
Vackert.
Teatralist.
Dramatiskt.
Inget av det kommer synas, om jag lyckas, men jag vet.
Jag ska göra en produkt.
Utan allt intimt, tänker jag.
Men i en tid där jag är fullständigt hudlös.
Utmaning.
Har allt och inget i huvudet.
Vet inte vad jag ska visa, var jag ska börja, hoppa in eller hur det ska sluta.

Spännande va!

Vet att jag ligger illa till, med deadlines o bloggande. Men när kärlek och fanskap slår en på käften, så ändras prioritet och vad som är viktigt.
Men jag är medveten och tar eget ansvar.

lot's of love
s

strejk

2010-05-17T00:23:00.002+02:00

Jag har jobbat o levt...så det blev ett uppehåll, eller en strejk i projektet.
Vad blir konsekvensen av det, tro?!
Mer livserfarenhet o mindre ekonomisk urballning.
Det lät ju strålande, så säg!?

pöss o godnatt

fan

2010-05-11T22:54:00.002+02:00

Nu har jag varit sur och trött på mina kroppar, kön och gender-navelsåderi! Det kändes för enkelt och för PK(politiskt korrekt), särskilt nu i dessa HBT-festivaldagar.
Problemet är att man inte får göra, må, vara hur man vill -utan måste fackindelas hårt och bestämt. Och jag blev trött på att gå med på det och visa upp - ytterligare - ett pedagogiskt verktyg för alternativt tänkande, eller freaking vanlig, redig hyfs och ödmjukhet..och empati! Mina kroppar i filt, som man kan sätta delar på hur man vill, kändes hetronormäckliga och jag blev knottrig på hela kroppen (sant!) av irritation över mitt simpla tänk.
Men sen, nu nyss, kom jag på att jag måste utgå från vad som är och inte vad som borde vara. Det kan man ju bara sträva efter. Det som borde vara, alltså.
Jag, tillsammans med de flesta, är ju påverkade, uppfostrade, märkta, färgade, etc av vårt samhälle och dess olika mönster. Så är det ju. Det vore ju ljug att påstå nåt annat.
Sen kan man vilja ändra och tycka och greja åt alla håll, men utgångsläget måste ändå vara satt och grundat.
Och det kom jag på nu och därför tänker jag titta på mina filtkroppsdelar med lite mer förståelse o kärlek från nu.
Jag såg en rolig glaskonstnärinna på TV härom dagen, Åsa Jungnelius. Hon gör ju både roligt och vackert av kön. Och med glas, vilket crazy material! Helt kallt, fast varmt och mjukt fast hårt och vasst fast lent...skört fast starkt. Vackert! Blir glad!

Göra, göra, göra...

2010-05-09T20:32:00.002+02:00

...kropp med alternativ.

Nog med parenteser

2010-05-03T12:58:00.013+02:00

Jakten på material är frustrerande. Ska dra in o kolla ett till ställe nu. Annars får jag tänka om.

Men ju mer jag går in i rolltänket, kön, genus, blabla och pratar om det med folk i min vardag, ju mer spännande blir det. Jag utgår ju ifrån mig själv, men förstår samtidigt att folk tänker olika, men har ändå tänkt att when shit hits the fen så är vi ändå lika.

Men näe, medvetenhet om sin egen roll, sin könsindelning, sin idé om sig själv är inget efterstävnansvärt alla gånger.

Är det där ljuget kommer in, eller är folk bara trötta på att vara medvetna?

Avtrubbade av TV, media, etc or what?!

Det är väl utveckling som är meningen med livet?

Att förstå - åtminstone - sig själv!?

Det är ju lätt och roligt att bara tänka om sitt kön.

Hur hade du varit som ditt motsatta kön?

Hur hade dina föräldrar behandlat dig annorlunda? Vad hade du sysslat med? Jobbat med? Haft för syn på familj o barn? Kärlek? Hur hade du sett ut? Tänk! Testa! Det är kul!

Jag lär ha haft en sån här mustasch i alla fall. Om jag va snubbe. Kanske borde ha det oavsett, I'm hot in tangorabattmustasch!

Jag blev förövrigt vän med ett grishuvud förra veckan. Cindy kallade jag henne.

Någon hade lagt henne i baren som någonslags rekvisita. Men när folk stod o petade henne i ögonen o skändade mer än nödvändigt, räddade jag henne och tog med henne på en sista fest..efter döden. Det var makabert och blodigt - men sant! Och vackert!

Även där korsade andras oliktänkade min väg.

Att lägga ut döda som rekvisita är mer ok, än att göra rekvisitan delaktig.

Att titta på - istället för att agera.

Hm, ja...och direkt blev Cindy och jag placerade i "jobbig-vegan-aktivist"-facket.

Så enkelt. För enkelt.

en till parentes

2010-05-01T02:08:00.001+02:00

Morotskonsekvens. Man blir som man umgås.

..en parentes bara

2010-05-01T01:45:00.004+02:00

När jag gick hem härom natten låg det två kort på min väg. Ett hjärter 5 och ett ruter 2.

Jag kollade upp vad dessa betyder i spåningsvärlden och det handlade kärlek och att ta nya krafttag.

De har börjat gräva upp marken där de ska bygga moskén, här på Hisingen.

Jag hörde av någon att marken just där har haft nån betydelse, historiskt. Att den är helig. Nåt om vikingar.

I alla fall så vek jag ihop mina kort till flygplan och hystade in dem i moskéhålet.

Jag kände att jag delade med mig av mina ödesgåvor(korten) till det nya bygget.

Vet inte om det blir nån konsekvens av det, men det kändes som en bra grej att göra.

Flanellograf...

2010-04-28T21:58:00.003+02:00

...är inte så lättköpt. Det är det det heter, det där som fanns när jag va liten. En filtduk som attraherade små tygbitar i olika sagoformer...och som man kunde sätta fast, utan ansträngning..o ta bort lika lätt, på filtduken. Men ingen butik säljer det och på nätet...ja, jag vill klämma på det innan jag köper nåt. Men jag spånar vidare. Köpte ett kardsborreband idag, som jag ska testa på lite olika material. Funderar på lite olika grejer, men måste hitta rätt material först. Och det finns fan inga riktiga tygaffärer längre, bara massa mjäkställen, med mjäktyger och mjäkpersoner i. Vet någon nåt tygaffärstips, så give it, please!
Planen är fortfarande rätt dimmig, men halvklart till molnigt...
Tänker som de där träfigurerna som fanns på tivolis o cirkusar förr, roliga gubbar o damer utan ansikte. Där man stoppade dit sitt eget huvud och tog ett kort. Sen tänker jag klippdocka, sprattelgubbe och så klart flanellograf.
Och allt med på- och avtagbara kön, kroppsdelar, kroppsbehåring...kanske mer grejer...som kläder, men nja, jag vet inte riktigt.
Hoppas att ni såg Fittcrew på 2:an i förrgår. En dokumentär från Götet, med tänkande personer som utmanar samhällets mall på familj och kön och allt möjligt. Se den!

hare fint
s

...

2010-04-22T15:31:00.003+02:00

...jo, jag funderar på att göra en tavla..typ..eller nja, så där som man hade på dagis...i filt. På olika personer, med tomma kroppar. Så får man sätta dit det man tycker. Har bara idén än, inga pengar till filt. Har lite olika tankar på om det ska va nischade personer, eller..ja, jag vet inte. Det här med ett tredje kön frestar lite, men även hela rollpaketet med stil, klass, etc.

Va på HBTfestivalen förra, eller förrförra, året och såg ett perfomance. En...hm..snubba/killa/brude berättade om sitt liv genom dans och sång. Kommer inte på namnet, har letat länge. Det var i alla fall rörande. Tänk att inte vara nåt av det man kan välja på. Att till och med gå och testa de olika givna alternativen och ändå inte passa in. Den här personen hade snopp och tuttar, klädde sig något tjejigare, men va inte bög, men gillade killar. Det är ju nog så knepigt att bara vara en av de givna alternativen.

En polare och jag funderade lite ihop härom dagen och - tänk om det är evolutionen!

Tänk om det är vår utveckling som nu börjar skapa ett tredje kön!?

What if, änna!?

Det vore coolt.

hare fint

onsdag

2010-04-21T16:27:00.006+02:00

...jag skulle gå till skolan imorse, men inget fungerade och det blev inte så.
Jag läser min bok och funderar vidare.
Lögner är jäkligt känsligt.
Letade upp några avsnitt med Derren Brown.

Spännande, men fan - vill vi inte bli lurade då!?

Alltså lurade till att tro på nåt..magi, horoskop, skönhet, lycka, smärta...allt är ju egentligen känslor - kroppsliga verktyg som ska hjälpa oss överleva. Och nu när vi inte behöver dem till överlevnadsverktyg i det vilda längre, så gör vi annat med dem. Fyller dem med fantasier...för att inte känna oss tomma.

Äh, alltså det är för lätt att leva, inga björnar jagar oss, ingen kyla, ingen svält...men verktygen för att fixa sånt finns kvar.

Tror det är därför vi ljuger.

Och låter oss bli lurade.

För att känsloverktygen skriker efter syfte och mening.

Bara en tanke...bland många.

En annan fundering kring lögner är hur mycket vi ljuger utan att tänka på det. Tänker främst på hur man klär på sig sina roller VARJE dag. Hur man rakar sig under armarna eller sminkar sig utan att ens reflektera över det. Det blir direkt ett statement om en brud kommer med tofsar i armhålorna. Direkt är det en politisk aktion och definitivt en medveten handling. Eller har kvar sin mustasch, om hon har nån. Alltså man döljer lukt och ursprung (då tänker jag på ursprunget från naturen och det vilda - vårt verkliga ursprung) och blir nån...mall. Och vill man inte kriga, så gäller det att hålla sig till sin mall. Tjejmall, killmall, olika-generations-mall, blabla-mall...

Hur snygg va inte Madonna här liksom..änna!?

Måste få tag på sånt där filtigt material som man hade på dagis när jag va liten...som man kunde sätta fast grejer på..typ kadborrestajlisch.

Nån som har nån koll på sånt?

over&out

sanna (aka Rude Veritas..mitt rollerderbynamn)

Angående konsekvenser o sånt..

2010-04-17T09:03:00.002+02:00

Jag testar nu att blogga från nya telefonen, det är lite pilligt.jag snöade in på lögner av olika slag och har hittat en bok..."Pinocchio Effekten". Den handlar om hur vi funkar. Så här står det b.la bak på boken:
" Pinocchioeffekt Effekt inom mänskligt beteende namngiven efter Carlo Collodis marionettdocka Pinocchio. Effekten får dig att reagera på ett förutsägbart sätt i relationer och situationer, som en marionett styrd av osynliga trådar. En mänsklig svaghet. Förståelsen för effekten ger möjlighet att förutse människors beteenden och dra fördelar av det."
Ska testa medveten manipulation o kolla om vi är så lätta...

mer mereteassajmänt

2010-04-16T16:09:00.002+02:00

..i solen idag med klassisar och vattenglitter.

..på vägen hem inatt från Adas...varm och trygg gata, men öppning för spänning och skräck, om man vill.

mereteassajmänt

2010-04-16T15:55:00.002+02:00

Lite som min otid, fast itid...

Hepp, där är man...mitt i gatustensmosaiken. Den som upplevt hemliga och stora upplevelser, precis som jag...och du.

testa nåt nytt

2010-04-15T17:17:00.002+02:00

Jaha, nu har jag försökt testa det nya i tusen timmar och får inte riktigt till det.

Jag skaffade mig en Iphone idag. Det är det nya.

Det första nya va att ta tag i mina höga mobilräkningar.

Men det gamla med det är att jag älskar att köpa onödiga saker och bli lurad.

Fast det blev faktiskt sjukt bra i slutändan, förutom att jag inte lärt mig mobilen än.

För nu har jag fått en apfrän NY mobil och samtidigt sänkt mina kostnader med typ en 500 spänn.

Gött!

Och nu ska jag iväg på ännu en ny testning...för SVT ska filma oss när vi rullar idag (Gothenburg Rollergirls..) och då är ju det oxå en ny grej! Right!?

ankassajmänt

2010-04-14T19:21:00.002+02:00

brevassajmänt

2010-04-13T19:31:00.001+02:00

2010-04-12T19:49:00.003+02:00

en gödselstack kan man vila på, fika på och sola på. och vildkatterna sover där på vintern, det är ju varmt inifrån.

de paraplyer som inte är lampskärmar kan vara behållare för sånt som annars ligger på golvet

..man kan även brottas med hästar..eller ha dragkamp

penselgrejen kan oxå användas till underlag för saker..på köksbordet...och/eller som duk. förresten ÄR nog min penselgrej egentligen en duk..eller en sån där dukaktig sak, fast jag behövde den som penselgrej och lampskärm.

åsaassajmänt

2010-04-12T18:44:00.002+02:00

en häst kan man inte bara rida på, utan även tungkyssas med...

ett penselgrejs kan bli...
....en lampskärm.

ett paraply/en parasoll kan oxå bli en lampskärm.

och en liten toa kan bli ett galleri!

ljug..

2010-04-11T12:35:00.002+02:00

http://www.youtube.com/watch?v=iaysTVcounI

hatt-assajmänt

2010-04-09T19:36:00.006+02:00

En ankgrodvårhatt...

...kan även bäras under dramatiska omständigheter.

lovisa-assajmänt

2010-04-08T09:18:00.003+02:00

fegbryt mot lagen

2010-04-07T21:39:00.006+02:00

ladda ner lite kultur...

...och skriva visdomsord där allmänheten bajsar.

karma-assajmäntet

2010-04-06T15:44:00.008+02:00

Jag ringde folk jag tänkt att ringa, som aldrig blivit av.

Lät en stor spindel bo kvar hos mig.

Gav fåglarna mat.

Och lockade J's långa hår ordentligt.

Sannas RIKTIGA assajmänt

2010-04-06T02:43:00.006+02:00

Ok, here we go...

Påverka din karma medvetet under dagen och dokumentera detta med valfri teknik på bloggen innan kl.21:00 ikväll.

Sannas tränings-assajmänt

2010-04-06T02:23:00.006+02:00

Har tänkt hela påsken...ibland även med olika sorters och nivåer av berusningsmedel som förstärkning, inspiration och fördumning. Kom fram till att jag börjar med en frivilliggrej bara...lite som uppvärmning för de som vill.

Blunda, slappna av och lev er in i följande berättelse...det första som dyker upp i tanken är det du ska komma ihåg. (ok, titta nu då, så ni kan läsa..)

Du vaknar, utvilad och glad, i ett sovrum där du känner dig trygg och hemma. Solen skiner in på dig genom fönstret och du bestämmer dig för att gå ut.
Du går genom rummen och öppnar ytterdörren.
Där är det ett djur - vilket?
Du väntar tills djuret försvunnit och fortsätter gå längst en grusväg som leder till en äng. Du vandrar genom ängen mot skogsbrynet och in i skogen. Skogen tätnar och blir snart så tät att ljuset nästan inte kommer igenom grenar och lövverk. Det är varmt och svettigt och du får krypa och tränga dig igenom för att inte bli fast.
Plötsligt finns ett djur helt nära, framför dig - vilket?

Jag säger senare, kanske imorrn eller när ni vill, vad det betyder...men kom ihåg hur bilderna i era tankar sett ut, känslan och framförallt djuren.

Ok, sov gott

ses imorrn kl.0900 onblog

s

assajmänt number 7: säg adjö

2010-03-31T11:16:00.002+02:00

nr:sex. SÅR I NÄRBILD med förklarning...

2010-03-30T19:03:00.015+02:00

Sår av "sanning" som jag tillfogat/tillfogar mig själv, via min tatueringsapparat + nålar och färg.
Den finns där för att inga osanningar ska kunna passera mina läppar.
Lite mer lek/magi till mitt liv.
Det läker dock så bra inuti munnen, så det läker bort hela tiden och jag får göra om.
Det är inte heller helt enkelt att tatuera sig själv inuti läppen, spegelvänt...dessutom gör det ont.

MEN - det är värt att göra sig påmind om sanningens värde och att inte vara rädd för den - trots att den ibland är svår och gör ont!

Ps. Jag heter ju Sanna av samma anledning,
så tänk på det alla blivande föräldrar/namngivare
- barnen blir det man döper dem till. Ds.

nr.5 paradiset!

2010-03-30T17:08:00.005+02:00

...ord är överflödiga!

Här och i blicken finns PARADISET!!!

4 assajmäntet: köp tre saker och fota på farligt ställe..

2010-03-30T11:40:00.003+02:00

...kan ju säga att jag fick slänga teet, innan jag hann smaka, men det luktade intressant. Äggen blev brunch och Historiatidningen kunde ändå läsas, men luktar skit.

3:dje assajmäntet: rita nyheterna

2010-03-30T06:57:00.007+02:00

dansfilm, det andra assignsment..et

2010-03-29T16:58:00.002+02:00

assignment: skriv detaljerad livshistoria innan kl.15:00

2010-03-29T11:40:00.005+02:00

del. 1
När jag var liten var jag stor och stark.
Well...jag föddes kl.15:14, den 1 juli 1977 på Falu lasarett, jag var 51 cm lång och vägde 3,580 gram. Detta vet jag för att mamma, som då hade planer på att bli en radikal syfröken, broderade in detta i grönt på en tavla, tillsammans med mitt namn och lila blommor. Mamma var nyss fyllda 20 år och pappa var 26. Jag växte upp på Källgatan i Borlänge, med gammelmormor och gammelmorfar som främsta barnvakter. Var särskilt nära min gammelmorfar, Ture. Han lärde mig att tälja och alla namn på växter och djur, som man behövde veta. Jag föjlde även med honom när han slaktade grisar ibland.
Mamma växte ifrån pappa och hela Dalarna, så vi drog till Örebro, när jag var i tre årsåldern. Hon gick på "Sopis" och utbildade sig till socionom. Jag gick på dagis och utbildades till samhällsmedborgare.
Vidare sen till Göteborg och Gamlestan, när jag var runt fem-sex år.
Genomgående för hela livet, men framförallt för första delen, är min misstro och rena hat till människoarten. Jag vet inte var det kom ifrån...media eller sunt förnuft. Vad jag vet är att jag var ett ensamt barn. Självvalt, tyckte jag, men då jag inte vuxit upp med syskon eller fler än en förälder, kan ju det ha påverkat oxå. Oavsett utvecklade jag ett människohat i väldigt tidig ålder. Jag drog till skogs och ville inte umgås med några människor, bara djur. Jag har fortfarande känslan kvar och jag har fortfarande förståelse för den, även om mina perspektiv är något breddade nu..förhoppningsvis. Jag kommer ihåg att jag hade tunga argument i jäkligt unga år, vi snackar 4-6 års ålder, där jag bara genom att hänvisa till vuxenvärldens krig, miljöförstöring , djurförsök och utrotning, etc, hade grunden som ingen av mina nära vuxna kunde motargumentera, så att jag köpte det. Mitt livsmål på den här tiden var att komma på nåt som utplånade mänskligheten och lät jorden läka och växa utan oss. Jag ansåg även att människan som art inte kunde göra annat än det vidriga den gjorde, för det var det mänskliga beteendet. Precis som att rovdjur äter andra djur, fast det ser hemskt ut. Allt var alltid inklusive mig själv, har aldrig gillat idén med mig själv som människa...
Nåväl, det återkommer vi till senare i livet.
När jag kom till Gamlestan och så småningom började i Gamlestadsskolan(helvetesjävlapisspruttskitskola), började min medborgarutbildning på allvar. I Gamlstadsskolan lärde jag mig att avsky kunskap och att det som räknas är det yttre. "Lär dig spelen", skrek varenda korridor och trappsteg. Och det gjorde jag. Jag visste ju redan hur människoarten fungerade, jag var ju en sån..eller är ju fortfarande. Så mina resterande år i grundskolan gick ut på att iaktta, härma och gömma. Iaktta spelen och härma dessa så långt min heder och stolthet klarade och gömma min insida. Samtidigt växte jag ju och spelen växlade upp mot det vuxna...dit vi alla var på väg. Jag hade ju varit motståndare mot vuxenvärlden så länge jag kunde minnas och antagligen ännu längre, så även den processen blev en kamp. Vet inte om jag nånsin kommer sälla mig till den världen, så som den presenterades när man var barn.
Samtidigt som detta krig från-barn-till-vuxen utspelades, så var det mor-och-dotter-krig hemma. Det hör väl oxå till i växandet, så det är ju inget märkvärdigt.
Men puberteten härjades av krig. Så var det.
Mamma som var lika ensam som mig i kriget, tog sina egna livserfarenheter (hon var/är en hästtjej) till hjälp och köpte en häst som skulle uppfostra mig istället, eller oxå..tillsammans med henne. Miszick. En brun vacker arabvalack som var brottades med sina inre spöken (precis som hon!?)...och fortfarande är. Min och mammas relation förvandlades till en hästrelaterad relation. Allt gick via hästarna och jag borstade så mycket på Miszick att han blev tunnhårig.
När jag var 15 år var jag och mamma på biltur och svängde in vid ett stall, lite på måfå. Vi hade aldrig varit där innan, mamma ville titta på ett sto till sig själv, fast bara för fantasin, då några såna pengar inte fanns. Det var ett avlångt stall. Som sagt första gången vi var där och utan att låta någon eller något ta min uppmärksamhet gick jag rakt igenom stallet och fram till boxen längst bak. Där var Ruzcnik. Där snackar vi otid och magi.
Nu fäller jag livshistorians första och antagligen enda tår, för det mötet har varit mest betydelsefyllt av alla.
Till saken hör att min mamma inte är en välbärgad kvinna, men en envis och seg jäkel med höga krav på att göra det hon bestämt sig för...oftast med sig själv som insats.
Ruzcnik var min själs vän. Mamma såg det, stall- och hästägarna såg det. Det var så.
Och ödet såg det och gav min pappa en lotterivinst på 100000 kr, i princip samma dag jag träffat Ruzcnik, så pappa köpte honom och saken var biff.

Min pappa förresten...han är närvarande i sin frånvaro i mitt liv. Han har aldrig varit med på en skolavslutning eller nåt sånt där, han glömmer oftast min födelsedag, men det är mest mamma som stör sig på det. Han har nog med sitt dåliga samvete som det är. Han har på senaste tid i princip identifierat sig med det fullständigt. Inte bara dåligt samvete, utan andra besvikelser som livet gett honom...eller som han väljer att fokusera på. Jag tror att hans problem, tillsammans med mångas, grundas i en konflikträdsla och/eller rädslan att möta sig själv.
Man börjar med att tycka det är jobbigt att bråka och stå för det man tycker och vill, så man duckar det genom att kanske gå runt problemet, ljuga, supa bort det jobbiga, sysselsätta sig så man är för trött för att ta i tag i nåt, etc...tills det har gått så långt att såren är djupa som avgrunder och man hamnat i ett missbruk...oavsett om det handlar om ett drogmissbruk eller ett livsstilsmissbruk.
Well, det är min tolkning och jag kommer aldrig våga bli så rädd för mig själv, konfliker eller sanningar.
Min pappa är oxå av magisk kvalite, han ringer när jag gått sönder eller nåt hänt, utan att någon vet, bara jag.Och han gör det på rent infall och känsla.
En gång räddade han mig från döden på samma känsla. Jag hade lekt i ett sandtag i skogen och ramlat ner till armhålorna i ett hål. Jag var sex år och tänkte att det var väl lika bra att dö här i skogen, när man ändå bara kommer bli en större och mer äckligt vuxen människa.
Då dök han upp från ingenstansoch lyfte upp mig ur hålet!
Han kan än idag inte säga vad det var som fick honom att rusa rakt in i skogen och hitta mig.
Jag skrek ju inte ens. Det var coolt.

Tillbaka till Ruzcnik.
Jag fick honom av pappa, när jag var 15 år och pappa vunnit pengar.
Han var och är en speciell häst. Han var klapphingst när vi köpte honom, vilket betyder att bara ena testikeln ramlat ner. Han ägare hade inte varit så intresserade, så han hade mest stått i en box och fått avgöra huruvida stona var brunstiga eller inte. Fatta frustrerande! Stå och känna ligglukter så du blir tokig, sen får du aldrig ligga, inte ens springa av dig utomhus...bara stå i en cementkub...föralltid. Så när han kom till oss, så var han lite ovan med livet. Han visste inte hur man galopperade rakt fram till exempel, utan kunde bara gå i en cirkel, för det va så han hade motionerats innan...runt, runt i en cirkel.
Men vi upptäckte livet ihop, Ruzcnik och jag. Vi blev en helig allians.
Samtidigt hände andra grejer.
Typ mer krig, sexualitet och kärlek.

del.2 Kärleken...och vad som blev
När jag var 14 år hade jag träffat min första kärlek, jag visste det redan då, men vi blev inte ihop förrens senare. Vi träffades på Masthuggets gatukök där han jobbade och vi lyssnade på Radioheads "Creep". Det mötet blev en bild och en känsla, som jag höll i mig i genom nästkommande krig och fasansfulla upplevelser.
Jag rymde hemifrån efter nian, då mammakriget blev för svårt. Ångesten över att jag lämnade Ruzcnik är omöjlig att formulera och sätta ord på. Jag lämnade honom inte hur som helst, mamma var ju och är en hästtjej och hade ju någonstans ett vuxet ansvar. Hon var väl egentligen den som var mest intresserad och hade Miszick som sin häst, de var nog varandras från början oxå.
Ruzcnik och jag hade en helig allians, vi hade inget behov av att rida omkring...vi kunde gå promenader och rida lite om det var läge.
Han är inte min häst - han är min vän.
Men det gick bara inte att vara kvar hos mamma, kände jag. Så jag drog. Det enda stället som jag kunde tänka mig att fly till var tillbaka till Dalarna.
Så jag gick upp tidigt en morgon och tog första bussen mot Borlänge.
Där bosatte jag mig hos min mormor och började en intensiv period av gräns- och livstestande. Jag tatuerade mig hemma hos en 18 årig drugdealer av rang och testade diverse droger och sällskap.
Inget farligt hände. Jag tyckte det var mest kul och spännande. Men när skolorna började, så försvann mina vänner och började gymnasiet. Det blev trist och jag hoppade på gymnasiet i Borlänge, Hagagymnasiet, efter några veckor. Det var inte min grej, skolan hade gjort sitt svarta avtryck för länge sen och inget hade hänt som förändrade det. Det handlade fortfarande om det yttre. Att böga med makten, som jag skulle formularat det idag. Jag kommer ihåg att jag skrev samma poäng på ett samhällsprov som en annan i min klass, men jag fick 2:a och hon 4:a. Jag var svår kanske, jag kommer inte ihåg varför eller om jag fick nåt svar på varför.
I alla fall slutade jag skolan efter några veckor, kanske en månad.
Jag drog hem för att hälsa på Ruzcnik. Och vännerna i Gamlestan, för jag hade två sådana, som jag räknar. Det busiga livstestandet fortsatte och jag fixade falskleg och började gå ut lite mer avancerat i Göteborg. Mitt favvoställe var Kompaniet.

Vet inte om man ska säga allt, men samtidigt bör man ju inte undvika väsentliga saker som påverkat en.

När jag var 16 år hängde jag med en 11 år äldre stalltjej ut på Fars Hatt i Kungälv.
Jag vill inte gå in på detaljer,för det skrämmer och skadar, men efter den kvällen var jag våldtäktsdrabbad. "Drabbad" istället för "offer", för det är mer sant. Jag är inget offer.
Min människosyn hade bevisat sig själv och min kropp var använd och äcklig.
Här fäller jag min andra tår, för det fina och oförstörda som torterades till döds den natten och inte kom tillbaka mer.
Jag höll kvar i bilden och känslan av "Creep" i Masthuggstorgets gatukök och fortsatte mitt livstestande, något mer destruktivt. Den första kärleken passerade regelbundet mitt liv och Kompaniet och vi blev "vi" på Götaälvsbron en vårnatt, året när jag skulle fylla 18 år. Det var som all första kärlek, antar jag, omtumlande och stark. Jag gick på gymnasiet, igen, och hade egen lägenhet i Biskopsgården. Jag tog foton på honom och framkallade i skolans källare. Och gick sen och tjatade in honom på Västsvenska modellagenturen, som låg vid Heden. Sen gick det rätt fort...han drog till London och New York och blev fotomodell, jag blev kvar.
Jag var förkrossad och lämnad. Lämnad för det ytligaste möjliga, men samtidigt på eget bevåg, eller vad man ska säga.
Efter att ha fått hjärtat krossat, så blev inriktningen av mitt festande och härjande mer fokuserat och målinriktat. Jag hade en heartbreaking-period, där jag gick in för att krossa de som visade intresse för mig. Det låter ju bakvänt, men jag tänkte att de som blir intresserade av min kropp, förtjänar att dö känslomässigt.På grund av det som min kropp stod för, för mig, så var alla som intresserade sig för den våldtäktsmän och/eller ljugande svin (som min första kärlek tycktes i mina ögon). Jag var duktig. Hade mest killkompisar på den här tiden och de varnade sina medbröder för mig, om de hann.

Mamma och jag fortsatte kriga och gör än, men krigsstrategin varierar.
Ruzcnik lever än och är min närmsta vän, men mamma tar hand om honom och sina tre andra hästar (där Miszick även ingår).

del.3 Vuxen?
Jaha, sen efter en ganska lång period av att krossa män och festa hårt, började jag på Kvinnofolkhögskolan. Jag hade tidigare gått på Komvux, i första hand för att försörja mig. Tyvärr var det så, jag hatade skolan och allt vad den stod för, men man fick CSN och det var ju bra. På Kvinnofolkhögskolan träffade jag nya människor att fortsätt festa med, fast med en ny vinkel. Att krossa män hade spelat ut sin roll och jag hade kanske hämnats klart. Men utelivet och festandet var fortfarande avgörande.
Damn, nu är det en halvtimma kvar tills jag måste dra.
Under den här tiden var jag bästis med en kille som höll på med Shootfighting. Det är som föregångaren till MMA, kan man väl säga. En kampsport, i alla fall.
Jag var med på några tävlingar och kollade och fick upp ögonen för en kille som på alla sätt var min motsats. Han var oförstörd och allt det jag inte var. Han blev min andra kärlek i livet och det förhållandet tog slut nu, förra sommaren, efter 10 år.
Vad som nu blir av livet vet jag inte.
Är fortfarande lite skakad av uppbrottet, som inte var av särskilt trevlig karaktär.
Man kan lätt säga att min människosyn från unga år, återigen bevisade sig själv.
Men - jag kan säga att jag blivit stor!
Absolut inte vuxen, på det sätt "vuxen" presenterades när jag var liten...som sviniga, egoistiska, kortsynta, gråbruna, torrskallar som gick omkring och missade hela livet - med vilje!
Näe, jag har blivit stor inuti och växer hela tiden.
Tyvärr växer jag jäkligt ordentligt och bra, när jag göds med helveteslivsskiterfarenheter.
Men det är väl så med andra växter oxå, att de växer bäst när man häller gödsel på dem...dvs skit!

Det var mitt liv på tid.
Nu måste jag rusa.
god baj
s.

the day before..and after

2010-03-25T21:48:00.003+01:00

Hängningsdag idag...
När räven kom ut i verkligheten, utanför mitt dunkla och gulaktiga ljus, fick den andra färger. Och på väggen i glashuset - andra färger igen.
Annat. Allt blev annat.
Mina planer om att projektera filmen på rävluckans bredaste bräda, grusades redan på morgonen av trasiga och/eller försvunna projektorer.
Men jag blev inte ens orolig!?!
Det var en genomgående känsla om att allt kommer lösa sig hela dagen. Lånade i alla fall en laptop och började planera för alternativa lösningar.
Fick senare en ny idé och lånade en DVD-för-barn-i-bilar av en hjältinna som riskerade sin man och barns mentala hälsa för att hämta den.
Det var egentligen klockrent med en sådan på väggen bredvid räven, rätt storlek och lätt att montera.
Men när jag skulle gå för att konvertera filen till rätt form, satte jag på filmen i laptopen och lät den rulla...stannade kvar och kollade...på räven...och på filmen.
Och näe - det var fel!
Lät det vara kvar i alla fall, till den första granskaren, men det malde i bakhuvudet medans jag gick.
Det stämde inte.
Passade inte.
Kaka på kaka.
Fel, fel, fel.
Räven är min otid och mitt transitprojekt!
Filmen är i sig en tolkning av mitt transit, men räven är tolkningen - fast ännu mer.
Filmen är hur jag kom till min räv. Och det är en del av processen , men inte min slutsats.
Om vägen hit varit i lager, så är räven det djupaste och sannaste av dem.
Det mest komprimerade, där allt innefattas.
Min räv vet ju allt det där redan och en återupprepning känns som ett terroriserande överjag. En övertydlighet som inte ens är konkret tydlig, då det handlar om tolkning.
Det känns som att jag, om jag visar filmen med räven, omyndigförklarar både mig själv och betraktaren och tvingar på folk fyrkantiga stödhjul.

Jag blev helt lycklig när jag såg det! Och stolt!

...sen blev jag osäker.
Inte på vad jag ser och vill säga, men på hur man kommer bli bedömd. "Bara räven?".
Men jag tycker det är viktigt att man låter sig se nya saker, även om det skulle ha varit klart och efter planen.
Det är viktigt som fan att låta sig tro på vad man skapat och inte ursäkta sig, eller förklara sönder sig själv och/eller sina verk, oavsett om det handlar om konst eller bara en känsla eller åsikt.
Ja är ja och nej är nej.
Min räv är min otid.
Basta!

todelou

Den måste få vara vild och ifred..

2010-03-24T00:13:00.012+01:00

...jag har kommit på att den måste
skyddas. Det är viktigt när man dealar med sitt inre. Viktigt att hitta det, våga titta på det, visa det, men även viktigt som fan att man är rädd om det!

Jag lät det komma några fler djur i smygblyerts, fast även de var rävar, kanske samma räv. Allt blir rävar helt plötsligt!? Gick ut i skogen för att kanske få prata med räven in person, men istället hittade jag en lucka. En rävlucka. Den var perfekt! Perfekt som förstärkning åt min mening, att man måste titta noga och bakom det yttre, men den funkar även som skydd för min räv.

Kanske kan den oxå tolkas som bur, men den tolkningen öppnar upp för ytterligare spännande tankar på varför de inre rävarna måste vara i bur, eller om de måste det...eller vad som händer annars...!?

Min räv måste vara bakom sin lucka i alla fall. Man måste öppna luckor, glänta på främmande dörrar, kika igenom små hål för att få en glimt av den.

Otis och Gaia (katterna som jag bor med) följde med mig på rävjakten och Otis morrade ogillande på rävluckan. Gaia sa ingenting. Det kan ju varit någon annan hankatt som pissat på den, men jag känner ingen sån lukt. Vad tror ni han ville säga?

Det har varit en jäkla tur det här som började med transit och slutade med heliga och hemliga rävar. Jag var helt i limbo i starten och började med att filma 6:ans spårvagnsresa runt...från stan tillbaka till stan och vidare, via Gamlestan, Kortedala och runt Korsvägen och Sahlgrenska och ner över Linné och Järntorget och sen hem till Hising-island. Det tog runt tre-fyra timmar. Tre-fyra timmars filmande i fönstret. Både på utsidan, men lika mycket på fönstrets reflekterande människor inuti vagnen. Deras vardag, eller ovardag..inte vet jag egentligen.

Men redan där var jag inne på det inre i det yttre. Utan att jag visste det.

Vidare filmade jag vardagens prat som jag var med om. Fikor. Hemma och ute på cafeér. Man blir lätttillgängligare på film, känns det som. Vardagen blir glittrigare när man ser den på en skärm. Är man så förstörd (och i så fall av vad..."media" brukar man ju skrika, men är det så enkelt?!) att livet inte märks eller räknas, om det inte syns och man kan titta på det utifrån?

Där återkom mitt inre sanna i det yttre, igen. Utan att jag fortfarande såg det.

Transit är väl sträckan/tiden/vägen från A till B, right? Det var mitt utgångsläge i alla fall.

Och i så fall är transit oxå resan från liv till död, om man vill. Och det gör ju transit till livets resa.

Livetsresa låter större och mäktigare än vardag. Men det är samma sak.

Det är det jag vill visa.

Det mäktiga och stora i vår vardag, som är livet.

För mig blev det en räv.

over and out

sannamittinatten

räven kommer.

2010-03-23T00:29:00.003+01:00

Den är fortfarande så skygg...snälla ge mig nån input...några ideér...jag har för lite och för mycket i skallen på samma gång! Svart bakgrund? Var tycker du att filmen ska projekteras? Får andra djur vara med , eller förstör det? Det känns som det kommer växa ut varelser ur kroppen på honom/henne/mig?...ur ryggen..och benen känns som grodben...får jag lyssna på alla djur och varelser eller blir det för plottrigt? Jag behöver en personlig assistent...eller nån klasskamrats tankar! Vad ser du? Vad känner du?

Snälla tyck något!!!

sov gott alla som sysslar med sånt!

övertrötta kramar och

hysteriska djurtjut från mig

...räven...

2010-03-20T10:44:00.001+01:00

...den är lite rädd, men smyger sig fram...snart

odjur

2010-03-17T12:05:00.002+01:00

Medans jag lockar på min räv, dyker det upp andra djur...

otid i natten

2010-03-15T23:53:00.002+01:00

ok. jag har inte formulerat så mycket med bokstäver. ska sakterligen, men definitivt, börja göra det. min otid är den tid som av samhället och det yttre inte räknas, den oproduktiva tiden. eller den räknas om man gör nåt produktivt av den, kanske. om man gör den säljbar. det tänker jag inte göra, men jag vill påminna om den, visa på att den finns - och räknas. det är den som annars kanske definieras av "tiden stannade", av de där stunderna som man minns genom hela livet. jag har inga sådana minnen av människor. inte för att jag inte träffat/träffar fantastiska personer, utan för att människor kontrollerar sina möten och sin miljö. kanske inte allt på samma gång, alla gånger, men vi är manipulativa (utan värdering) och kan påverka vad som sker med språk och kommunikation..kontroll. mina otids-moments sker (so far) tillsammans med vilda djur...av oss okontrollerade. och kanske inte riktigt tillsammans, mer som om jag får en glimt av något som en gång var en naturlig del av mig. något jag tillhörde och förstod. inte för att jag har varit ett vilt djur till formen, utan för att jag, människa, har tillhört deras vilda okontrollerade-av-samhället-och-det-yttres värld en gång. när jag var ett barn.innan jag började skolan och innan jag började indoktrineras i människospelen, i könsroller, i klasser och i allt som tillhör det yttre och det som räknas.
när det fanns magi. på riktigt. när magin VAR det riktiga - naturen och det vilda.
efter indokrtineringen lärde man sig att bädda in sitt djur i olika skepnader, ljuga och anpassa sig. sträva efter ytan och akta sig för det verkliga.
jag har en hyfsat konturrik räv i mitt huvud, som jag ska försöka övertala att komma ner på min duk. den bor i kärnan av mitt minne, där inget av det yttre kommit åt än, men den mår nog bra av att komma ut och se sig omkring. titta in i andras kärnminnen och kanske locka fram en polare eller två.
jag vet inte om jag egentligen vågar riskera den, men ingen inre kärnräv vill ju dö en fegis, så vi testar.

over & out för nu

imorrn nackdoktor och förhoppningsvis tunga inspirerande värktabletter

fridens liljor

s

jag gööör...

2010-03-15T07:19:00.001+01:00

Jag gör och grejar med ljud, men är lite kvar i att vara utan ljud. Eller inte.

Otid

2010-03-02T23:01:00.002+01:00

har börjat med en ny filmidé...som börjar likna insidan av min skalle....

banksymoment

2010-02-28T16:41:00.000+01:00

Banksy - Inside

Martin Wittfooth Fine Art and Illustration

2010-02-22T17:01:00.000+01:00

Martin Wittfooth Fine Art and Illustration

today in art » Paper Works by Andreas Kocks

2010-02-22T16:56:00.001+01:00

today in art » Paper Works by Andreas Kocks

today in art » Sculptures in Pain by Gehard Demetz

2010-02-22T16:56:00.000+01:00

today in art » Sculptures in Pain by Gehard Demetz

cool grej

2010-02-22T16:53:00.000+01:00

today in art » Luke Jerram’s Deadly Glass Sculptures#more-1257#more-1257

transit = snö

2010-02-22T13:41:00.003+01:00

En annan idé...transitsnö...som lägger sig som ett tjockt täcke över allting. Dämpar ljudet, gör nya former, tvingar folk att vänta och frysa, kanske stanna inne. Man halkar och kan bli begravd under den om man har otur, men den är vacker. Och man kan göra saker med den. Leka, åka, kasta, bygga...fast det är ändå kallt.

hm..

transitfilm igen

2010-02-22T09:46:00.002+01:00

YouTube - Broadcast Yourself.

Jag gjorde som jag tänkt, men vet inte om resultatet blev som jag tänkt.
Jag ville få fram ett vardagstransit. Att det passerar massa bilder, tankar, ord, röster, etc som man påverkas av och uppfattar mer eller mindre, men som är i ständig rörelse och flyt.
Att det ena flyter in i det andra och man kan få storslagna insikter i den mest gråa och oexklusiva situationen. Passerande tankar och tid, är mitt transit..just nu.

film

2010-02-18T07:13:00.002+01:00

homemade TEDTALK

2010-02-12T03:52:00.003+01:00

2010-02-10T21:05:00.000+01:00

Seg kräksjuka med oanade sprödhetskonsekvenser härjar på Hising-island...
YouTube - The Terminator - I'll be back scene -

tankar

2010-02-06T13:05:00.005+01:00

Transit blir paradgmskifte för mig...utveckling...övergång...väntan....lärdom...att se på saker på nya sätt...vägen.

Gigantiskt isberg på drift | Utrikes | SvD

2010-02-03T15:50:00.000+01:00

Gigantiskt isberg på drift Utrikes SvD

isblocks-transit. undra vad isblocket och dess invånare hann fundera över?

YouTube - Warrior Spirit

2010-02-03T14:10:00.000+01:00

YouTube - Warrior Spirit
..snöar in i kroppsliga filosofier...
Försök titta på klippet bortanför blod och mansfördomar.

YouTube - Gracie Jiujitsu Yoga Breathing Method

2010-02-03T12:56:00.000+01:00

YouTube - Gracie Jiujitsu Yoga Breathing Method

DET HÄR är Bjj....!!!! och flow... go with the flow - flow with the go!

ännu mer transitmusik..

2010-02-03T12:35:00.001+01:00

YouTube - Tram Sessions - Detektivbyrån Plays on Transit in Sweden

extra fint med spårvagnsåkeriet. Jag ska oxå åka spårvagn i min transitprocess.

bakgrundsmusik till ämnet..

2010-02-03T12:30:00.001+01:00

YouTube - In Transit - Albert Hammond Jr. (The Strokes's DVD)

I´m on it

2010-02-03T11:16:00.002+01:00

..funderar oxå på att gräva fram alla anteckningar..i klottergubbeform..som man gjort. De är ju gjorda i transittrans! Ikväll är det Bjj igen...får se hur det går. Och på torsdag rullskridskor..mmm. Inte tänka - göra! Ja, ja..

transit

2010-01-26T21:28:00.002+01:00

transit

in-put

2010-01-22T22:05:00.002+01:00

tedtalks...och transit...änna

Fräs

2010-01-19T19:32:00.003+01:00

Klar - fast oklar

2010-01-13T17:04:00.004+01:00

Jag är hur glad som helst över att folk tyckte om min presentation!

Jag kände mig som nykär eller nåt annat med pirr i...tills jag fick veta att jag måste komplettera min rapport.

Det är fan att det aldrig bara kan vara bra.

Men fine - det är väl en del av den jäkla, som tur är - ändliga, processen som är livet.

Har flugit med min inre kondor och sett allt från ovan och med perspektiv hela dagen...men vi är trötta i vingarna nu.

Det är en låt som följt mig i eftermiddag...

Håll till godo...den är bra! Oj, nu dök en till upp...haha!!! Musik är nyttigt som ren luft och rent vatten!

Ses imorrn, fina klasskamrater som lär mig Kärlek och Klokhet!

2010-01-12T22:37:00.004+01:00

KLAR!!!

Äntligen.

Inte klar mentalt, men det är man väl sällan.

ja, god natt då

I'm on it

2010-01-02T18:19:00.008+01:00

Jag har hängt med katter,

firat jul i Dalarna...

..där jag även träffade en gammal vän som blivit shaman (han med blå t-shirt),

sen jobbat rätt mycket på mitt fantastiskt inspirerande jobb.

Men därimellan växer hon fram, sakta men säkert.

Vampyrer, varulvar och...åååh, fjortis-suck

2009-12-16T19:15:00.004+01:00

Wow, är helt upprymd av snygga killar och förälskelse..efter att ha sett New Moon med Åsa.

Det behövde jag!

Fick input till mitt projekt...det här med djur..kraftdjur.

Googlade lite och hittade jättefina sagor. Jag tänker att jag ska ge mig själv, min docka, kraftdjur, eller med liknande egenskaper.

Jag har precis börjat sniffa på det, men hittade nåt som heter (citerar wilkepidia nu)

fylgja (pluralis fylgjor), d v s följa (följeslagerska). De var i nordisk mytologi från början en individs alter ego, som kunde visa sig i djurgestalt. Senare beskrevs fylgjorna som en sorts kvinnliga andeväsen, som gav skydd åt individer eller ätter (då kallade fylgjukona).
När de som dött vandrat genom Helgrind och över floden Gjöll, har de nått fram till tinget där de ska få sin dom över sitt levende. De som levt ett gott, hederligt och hjälpsamt liv är värda salighet och får dricka den dryck som kallas krafternas dryck och är en blandning av safter ur de tre källorna Urds och Mimers källor och Hvergelmer. Efter att de druckit får deras kroppar åter livsvärme, deras tungor blir rörliga, deras levnadskraft höjs, deras styrka ökar och förlänar dem sorgeglömska, men utan att bortplåna kära minnen eller medföra glömska av det, som de kan erinra sig utan saknad eller ängslan. När de sedan lämnar tinget möts de av sina fylgjor för att ledsagas till "gudars gröna världar", över floden Leipt i underjordens lycksalighetsfält, där fylgjorna iordningställt sköna hem åt sina skyddslingar. Här möts de av redan döda fränder och vänner. Fylgjan leder sin skyddsling på glädjestigar genom fält, som »honungsskeppens (blommornas) hemstad». Här kan den som vill veta saker, som de som dött tidigare inte berättat, och söka och samtala med förfäder och urfäder och få sin släkts, ja forntidens alla märkligare öden berättade av dem, som upplevt det de berättar.
En människas fylgja uppenbarade sig i drömmar, men sades även kunna visa sig för en vaken människa. Om någons fylgja visade sig för personen var det ett varsel om personens död.
Då fylgjan gestaltar sig som ett djur, så dras många paralleller till jordens olika naturfolk, där man med i graven får ett djur som stått den döde nära och som vägvisare tros kunna vägleda den döde i dödsriket. Exempel på sådana djur är häst, svart ko och hund

Fint va!? Gillade det med att de får glömma allt dåligt och minnas allt gott.

So long!

och efter det seriösa och fina inlägget med tanten...

2009-12-14T20:48:00.002+01:00

..kolla här då! Sökte på "doll eyes" för att kolla om jag kan hitta schyssta ögon att köpa till min docka nånstans.
Nä, men då hittade jag schyssta ögon man kan köpa om man vill se ut som en docka istället!? Vet inte om det är hemskt eller roligt, eller egentligen måste det ena inte utesluta det andra, tycker jag.

check this out

2009-12-14T17:50:00.002+01:00

Dockor som terapi, tack Åsa..det var det här du menade va!?

På G...

2009-12-14T11:20:00.010+01:00

I torsdags blev det roadtrip med Åsa till Borås textilmuseum och Astrid Sampe, Silja Puranen (fast det visste vi inte innan) och Barbie.

Astrid Sampe

Silja Puranen

Barbieutställningen var mer historiskt inspirerande. Jag har redan min docka...och den kommer inte vara särskilt Barbie-lik.

Den blev ju bränd, den sista, men va fan - det är ju jag med, tänkte jag. Sen kan man ju tycka att det är lite spännande med hur man framställer sig själv, ser på sig själv. Jag har fixat mer lera, ska göra mer huvuden. Eller ett till i alla fall.

Fan, varfölr är jag alltid ute i sista sekunden. Nu måste jag dra till skolan o sista mötet. Har läst lite, för det är oändligt, om gestaltterapi/psykologi...än så länge är jag mest förvirrad över namedropping och vad som va vad, men det kommer samla ihop sig. Skynda, skynda.

bye,bye

hm...

2009-12-10T01:06:00.003+01:00

..before...

and after...

Man måste ju tänka med hår o lite färg i fejan, men ja, hon är ju bränd.

Tycker att det kanske inte va så farligt ändå, känner lite kärlek nu.

Kan inte bara slänga och göra ny.

Hon kan ju ha varit nånstans där det är svinkallt och fått frostskador...eller ja, bränt sig.

Ja, ja...har mer lera kvar.

Och imorrn bär det iväg till Borås och Barbieutställning!

godnatt

mittinatten

2009-12-08T00:23:00.002+01:00

http://http://www.youtube.com/watch?v=Q95kX_EP2Nk

Det var bra idag med Tarja, tycker jag. Jag har klämt lite på min lerskalle och tänkt på mitt eget förhållande till bilder. För mig har det alltid, så långt jag minns, varit en berättelse bakom bilder. Alla bilder. Jag har minnen av att jag tänkte bort mig själv i anledningen till varför författaren till matteboken valt ankor i nån illustration. Jag trodde att alla tänkte så?! Inte av den anledningen att jag har hybris och tror att alla tänker som mig, utan av den anledningen att vi alla är lika. Vi är samma art. Utvecklas i samma rytm och bor i samma samhällsnorm. Alla i min närhet i alla fall. Mina tankar är många och tunga, men vill inte gärna bli till tangentbokstäver.
Jag ska klämma på skallen lite till och återkomma.

godnatt
s

kundvagnar till sandra

2009-12-02T23:33:00.001+01:00

dammit!

2009-11-24T15:20:00.011+01:00

Igår berättade en vän, som hjälpt mig fota och filma i kranen, att hon joggade (vem orkar jogga!?) förbi kranen häromdagen och flinade och tänkte "Där lämnade jag min oro! Fan, va gött o slippa!".

Hon var förresten den som filmade mig i kranen.

Vilket var första gången jag såg mig själv på film.

Det var en knepig upplevelse då min insida inte synkade med min utsida.

Har funderat en del på det där med hur man ser ut vs. hur man "ser in" och tänkte som nästa projekt utgå från ord som objektivitet, titta på utifrån och sånt...

Tänker göra en vodou-Sanna-docka och på så sätt lättare kunna se på mig själv utifrån.

Med vodou menar jag att stoppa den med magiska saker...goda och onda, så som det är i livet.

Det med vodou-dockor med nålar i är ju ett rent påhitt från Hollywood, de riktiga vodousnubbarna har lyckoamuletter som de stoppar med positiv kraft och bra örter...i ett gott och peppande syfte.

Har en inre bild om hur dockan ska se ut och hur jag ska göra, men det är ju inte helt enkelt att klämma fram sitt eget fejs i cenitlera!

Har funderat på andra material, bland annat alginat, men det visade sig vara snordyrt och lite osäkert om det skulle funka. Men jag utgår från cenitleran och provar mig fram...den verkar vara gjord för dockmakeri.

Vidare har jag läst..eller mest input har jag fått av att lyssna på radion och pratat med folk om objektivitet och ja, se sig själv utifrån och självperspektiv och hela den grejen. Och det känns lite som att normen ,eller i alla fall det efterstävnasvärda, är att ducka hela processen och hoppa direkt till se sig själv och hela grejen utifrån. Alla mänskliga känslor och behov ska bara inte finnas...annars är du svår och du blir bitter, egoistisk, självdestruktiv...och till slut galen.

Fan, jag har spelat Liar med Rollins band nu dygnet runt. Högt. Den musicerar hela känslan runt dessa tankar...heter det så!?

Det lutar mer och mer åt självinsikt, som grundord för dockan-projektet.

Och shit, då blir nästa stora grundord - existentialism - och då..oj, oj, då blir det Sartre, Kierkegaard och Nietzsche. Helvete också!

När vi i måndags pratade om alla fack man kan bli placerad i, mer eller mindre frivilligt, så slog det mig att det är tryggt att ha en plats. Det är ju att vi har så många möjligheter och alternativ som gör oss stressade och osäkra. Det handlar inte längre bara om överlevnad och fortplantning.

Crucified by wings heter en bild jag gjorde en gång. Ett porträtt av mig själv med vingar.

För vart fan ska man flyga då?! Var ska man börja? Möjligheterna är oändliga och när jag tänker på det så vill jag bara gräva ner mig under täcket och vara ifred.

Med alla möjligheter finns samhällets(?) krav på att du ska göra allt, eller i alla fall de "rätta" sakerna. Som till exempel att snabbt och kallt "gå vidare" vid en separation, välja en utbildning, bli nåt, res, läs, känn, upptäck, lev - fast var inte jobbig, var inte synligt påverkad och trasig - det är otäckt. Rakryggad, hård och kall - that´s the spirit!

I ett sånt klimat är det kanske inte så konstigt att den kriminella übermachomannen och gängtillhörighet blir en norm. Ett ideal och ett fack som är så passande för vad som förväntas av oss. Perfa!

Jag drar det kanske lite hårt nu, men det känns sant. Just nu.

Jag saknar att vara en stenålderskvinna vars främsta mål är att samla ätbara grejer från skogen och bära runt på barn. Tänk vilket befrielse att bara veta om det och det livet.

Inga självförverkligande kurser och karriärsmål - bara överleva, käka och ligga lite emellanåt, kanske kasta en sten i huvut på nån dum fan och sen bli uppäten av en björn.

Jag hade varit nöjd.

relfektion-schmeflektion

2009-11-23T17:23:00.005+01:00

Början: När jag var liten var jag en iakttagare och hade som lek att klättra upp på vinden och sitta i vindsfönstret och titta ut över gårdens invånare. Man fick ett schysst perspektiv där uppifrån och såg vad som hände i varje skrymsle på gården. En del av leken gick ut på att, från mitt hemliga gömställe, kasta ner något och/eller vissla till eller skrika något och se vad som hände med människorna och hur de reagerade.
Det minnet låg som underlag för min första idé om projektet, där jag ville göra en koja för folks pubertala behov, på ett tak eller hög höjd.Det vill säga ett ställe där man får vara ifred, får plats och får möjlighet till utlopp av olika slag, för att sen få perspektiv och se på världen från ett nytt håll.
En kyrka kan vara en sådan plats, där den religiöse kan gråta, be, tänka, prata med någon, etc. Det saknas sådana platser för folk som inte tillhör någon särskild religion, tycker jag och jag hade/har ett behov av ett sånt ställe, då jag befann mig mitt i ett uppbrott från ett långt förhållande. Jag behövde gå vidare mot nya perspektiv och jag behövde göra något konkret för att lyckas med det.En ritual.En övergångs-ritual, från det gamla till det nya.

Besöken i Kranen:Jag hittade kranen, eller den hittade mig, när jag egentligen redan hade tänkt om och bestämt mig för att göra något enklare och mindre privat - kommunikationscentral i no-spacet mellan stuprör och husvägg.Men sen stod den bara där och var stor och fin. Och jag kunde inte göra annat än att välja den och det verkliga och det personliga.
De första mötena med kranen och de första bestigningarna av den (den är ca. 10 m hög) var otäcka. Det var länge sen jag klättrade i nånting och tydligen blir man höjdrädd om man inte håller sig ajour med höjder.

Men när man väl klättrat upp några gånger, så vågar man till slut titta ut..och ner...och då känns det rätt storslaget.

Nära "avslutet":I min ritual-jakt gick jag på vodou-utställning och letade information på nätet, biblioteket och i min bokhylla om riter och traditioner. Jag förstod att något måste offras, då offret är genomgående i de flesta ritualer jag läste om. Ett exempel kommer jag ihåg från en dokumentär för länge sen, om sorgprocessen hos kvinnor i en by i Burma. De rakade av sig håret när t.ex. någon dött och tills håret växte ut hade de sorg. Det var konkret för dem och för folk runt omkring. I armén rakar man också av sig håret , eller den "civila" och så blir man en soldat. I vodoukulturen använder man bland annat verkliga människokranium och bygger gudomar av. Det är ben och blod och verklighet. Det finns oändligt många olika tillvägagångssätt att utföra ritualer på och särskilt när man gör en egen.
Jag valde att göra en tavla till kranen. I första hand en hyllning till kranen så att den skulle vilja hjälpa mig, men även som en grund att fästa och gräva in det jag ville bli av med i.
Jag ville dessutom visa processen när tavlan växte fram, för att titta på de olika genomgångarna som passeras och för att tydliggöra dessa. Lite på grund av att det är spännande att titta på sin egen process konktret, men mest för att jag tycker det ser mysigt ut när det växer fram...som i sandmålning till exempel. Något som även känns väsentligt med att se sin process och också se saker målas över...är det förgängliga i det och i hela livet.
Att inse att allt är flytande och tillfälligt är en stor insikt!

Slutti: Redovisningen var ångestfylld, som vanligt, men jag blev förvånansvärt trevligt bemött! Jag hade försökt träna framför spegeln på vad som skulle sägas, men när jag väl stod där framme tappade jag det inövade, men blev räddad av mitt faktiska engagemang. Det fick mig att tro på mig själv lite mer än jag är van med och var beredd på.
Tack engagemang! Tack trevliga människor!

förkyld...igen!?

2009-11-02T11:17:00.010+01:00

Har blivit mastodontförkyld..igen...antagligen av nervositet inför redovisningen och möjligtvis pga tvivelakigt umgänge. But the show must go on. Har redigerat varje liten bild för sig, det var en mental påfrestning och ska nu bara köra ihop allt till något funktionellt visbart.
So far so good:

Det känns som om vägen till hit också är en del av Kranens avslutsprocess. Och det känns som om det faktiskt hjälper...att lämna sin skit i Kranen och gå vidare utan. När man väl gjort sig klar, samlat ihop det man vill bli av med och tittar på det - då visar sig resten så logisk.
Men är ordentligt orolig nu...brukar inte ha feber och prickigt svalg.
Borde ha lämnat av sjukdomsskit i Kranen också...tänkte inte på det.
Help...

2009-10-28T11:35:00.004+01:00

Vart kranen bor. Två, tre centimeter snett upp mot höger, från pilen, där är en liten mörk fyrkant med ett spröt på - det är Kranen.
Kranen har ingen egen adress.
Man måste leta lite. Som en del av riten.

Visa större karta'>http://
Visa större karta

03:31

2009-10-28T03:31:00.002+01:00

En offertavla...kommer fram. Mitt i natten.

gvkfylnjknub

2009-10-24T11:46:00.002+02:00

testing, testing..

...helvete...

2009-10-23T13:30:00.003+02:00

Det blev inte som jag tänkte...MovieMaker läser inte mina tankar.

Panik.

Har ramlat ner i ett vodouhål av böcker och ideér och kanske ska jag stanna här.
Göra en hyllning till Kranen, som en offergåva.

Efter för mycket tid har det blivit en testfilm i alla fall.

Som inte går att lägga upp här!?

Va fan...

onsdag igen..

2009-10-21T22:32:00.013+02:00

Dagens ord: Tydlighet.

Jag måste (jag HATAR ordet "måste") göra allt tydligare, presentera tydligt, prata tydligt, tänka tydligt. Jag trodde att jag var tydlig, men näe...inte ett dugg och inte nu heller, när det gått flera timmar och jag har börjat måla på min otydlighet. Inget är särskilt tydligt längre...kanske fick spontant dålig syn, vet inte!?

Kanske känner jag mer än jag tänker!?

Måste börja tänka.

Avslutsstället - Kranen - är en plats för livets magiska avgöranden och dit man går när man vill gå vidare. Den laddas med det du vill ladda den med, när du vågar dig upp i den. Den är smockad med olika sorters andar, energier, empirisk logik och allt människan besitter - så för varje individ som tar sig upp känner Kranen av vad som behövs.

Because - it's the Kran!!!

Var på vodou-utställning på Världskulturmuseét efter skolan idag. Det var spännande, fast det var idiotiska tanter där och störde. Sådana som tillhör någon slags självutnämnd kulturelit som pratar högt, så det ekar, om vad de kan och vet och vad de gjort och läst. Fy fan. Skulle velat ha gått till Annies no-space direkt och slängt ner dem i något kräkhål. Ingen skulle sakna dem.

Bestämmer mig i alla fall, i skrivande stund, att skita i all jävla ångest och köra på.

Jag vill måla min satans superkran och då gör jag det.

Vidare tänker jag ta kort medans jag gör det och eventuellt använda det till en animation. Det kan bli coolt och målande...

Slutprodukten ska bli som en altartavla eller votivgåva till kranen och dess magiska krafter.

Jag har förresten gamla vodoudockor som jag har gjort av cenitlera, människohår, målat med blod..stoppat med speciell salvia och andra örter och olika sorters stenar.

So don't mess with me! Ha!

Jag använde även mina för att skicka bra energi till vänner. Det funkar också.

Man ska leka...it´s just a ride....

onsdag med gruppen

2009-10-14T18:52:00.003+02:00

Tack för uppackningen av ideér. Jag ska nog samla ihop mig och gå dit själv snart och göra avsked.

film de no-space

2009-10-14T08:28:00.003+02:00

Duvorna

2009-10-14T01:09:00.004+02:00

Det bor ju duvor i min kran. Vilket passar bättre än väntat. Duvan symboliserar å ena sidan det upphöjda, som fred och guds ande, men samtidigt likställs hon med smuts och smitta....det profana och det sakrala ihop - igen - som i min bildanalys!!

Det kommer tillbaka hela tiden, hela livet...wow...jag ser mönster!

inringningar

2009-10-14T00:58:00.003+02:00

Här försöker jag tända eld runt om, men det brann inte...

Här är det ringar och inringat! Kolla den mystiska högst upp...det är lätt en spökring!

Ännu fler o ännu större ringar - nu kan ingen säga att min kran är oinringad!

på no-spacet mitt i natten...

2009-10-14T00:42:00.003+02:00

kranens ögon

jag på väg

kranens altare

inuti, åt höger, kranens trådrullar

"manspaces"

2009-10-13T10:34:00.002+02:00

http://www.youtube.com/watch?v=F7oT1gXo5eA

fler bilder bara

2009-10-12T17:25:00.005+02:00

kranens kedjor

spakarna som styrde kranen en gång

en av duvorna som hänger i kranen

mina skosulor med Hokusai-inspirarad våg och vy ner i asfalten, från kranen.

mitt utvalda stuprör

förresten...

2009-10-12T16:58:00.005+02:00

Jag var och ringade in, eller fotade in mitt stuprör.

Försökte fota själva spacet bara...men det är ju svårt.

Mellan väggen och stupröret..i luften.

Jag har även hängt i kranen och försökt göra den mindre skrämmande.

Tände doftljus och gav duvorna mat, men det var ändå läskigt.

Kranen är så jäkla otäck och ja, det är inte behagligt alls där.

Det är som ett spökställe, fast på riktigt.

Den senaste tiden på dygnet jag vågat mig dit är runt sex på kvällen...

precis när det börjar bli mörkt, fast fortfarande är ljust.

Men man ska ju utmana sina rädslor, så jag ska testa igen.

Är rädd att det är folk där när jag inte törs vara där.

Därför lämnade jag ljusen.

Ska kolla om de är kvar, eller om nåt hänt med dem.

Min senaste tanke är att ändå göra skräckkranen till ett ställe för initiationeriter.

Där man först och främst ska våga klättra upp, sen kanske stanna och möta sig själv och sina räslor och inre demoner.

Hittade lite spännande läsning här:http://http//www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_408185.svd

snor och slem

2009-10-12T10:28:00.006+02:00

Nackspärren blev förkylning.
Kommer ingenstans, fysiskt, med no-spacet. I skallen är det action hela tiden, men får ingen ordning på allt. Vill mixa ihop allt.
Min koja, fast med kranens spakar och kranar och gadgets...instoppad bakom mitt stuprör. Funkar det kanske?
Jag gillade Miru Kims bilder jättemycket och där ser hon ibland väldigt liten ut, som en "tummelisa"i en jättevärld. Eller ja, nåt sagoväsen i alla fall. Ett instoppat sagoväsen i verkligheten.
Precis min känsla i no-space-projektet.

http://www.mirukim.com/nakedcityspleen/

Miru Kim, Naked City Spleen, Richmond, Philadelphia, 2008

Miru Kim, Naked City Spleen, Glenwood, Yonkers, 2008

leta no-space

2009-10-07T13:43:00.006+02:00

Jag och en vän från klassen drog ner till rätt sida av hamnen (Hisingen!) och letade no-spaces. Hittade först en tjusig strandremsa med utsikt över "läppstiftet" och stan.

Sen hittade jag en koja, men mina ideér för koj-projektet är för köttiga och intima. Till ett annat projekt kanske.

Här är en superfin gammal kran, som man kan använda också.

bättre sent än aldrig...

2009-10-07T13:08:00.006+02:00

Nu har jag hittat till bloggen igen, tappade bort alla lösenord och sånt.

Så för att komma ikapp (!?) så lägger jag ut lite anteckningar från min bok...mycket läses i bilder och är fritt att tolka.

Det står bildanalys, men handlar om sokratiska samtal.. för att förvirra läsaren att tänka själv...

från Mattias english class..

Det här är ideér om mitt no-spaces, som är bakom och runt stuprör...

Gör nog en modell, eller ett collage.

Sen igår i Hammarkullen...

jobbiga påminnelser om verkligheten.

Hellre fly än illa fäkta, eller?!

Nä, man ska väl fäktas.

2009-09-18T16:00:00.001+02:00

..second thoughts..igen..

2009-09-18T15:47:00.000+02:00

...fan, Bozic har gjort riktigt coola grejer..och Nan Goldin med. Svårt. Svårt.

"Barrens of Suburbia" 2006

av Tiffany Bozic

"Nan Goldin 2" står det bara på den här bilden...

..men den är fin o tung.

grasshopper

2009-09-18T14:50:00.001+02:00

En sammanfattning av veckan, antar jag förväntas..

I måndags hade vi Muminlektion med Tarja och hade vi inte behövt prata engelska, så hade jag tyckt intressanta och högljudda saker. Kanske tur att jag inte är snabb nog, i tanken, på engelska. Vi skulle i grupper tolka o pilla på/i Tove Janssons barnbilderbok "Den farliga resan" från 1977. Jag älskar att det inte är tillrättalagt och färdigt och tror att den förstårs av barn hur bra som helst, men inte nödvändigtvis på ett av vuxna, samhället o heteronormens exakta vis. Det va folk i klassen som ansåg att det inte var en barnbok för att den va "för svår", och liknande degraderande argument, för barn. Bullcrap!, säger jag...borde ha sagt det högre bara, för det är ju engelska.

Ja, sen var det eget arbete i tre dagar. Tänkte lägga all energi på Beas bildanalys, men har inte ens lyckats välja ETT verk. Har fått reducerat antalet till två i alla fall och väger mellan nåt av Tiffany Bozic eller Nan Goldins "Ulrika" från 1998.

Jag tror det lutar åt Nan Goldin...gillar det vackra/speciella/konstnärliga i verkligheten/vardagen. Allt och alla är konstnärer och konst. Oh yeah!

"Ulrika" 1998
av Nan Goldin

"Arch mother" 2003
av Tiffany Bozic

...over and out